Efter denna försäkran tog Bengt gossen, som af smärta och blodförlust icke orkade gå, åter upp på sin rygg och vandrade af med honom till Majorna. Ehuru lång till växten, var Bengt likväl icke särdeles stark. Bördan af Pehr blef också ganska tung, och vägen föreföll ganska lång, innan han hann fram; ty han måste hvila flera gånger. Andtligen var han vid målet. Ett ögonblick stod den trettonårige Bengt alldeles förstenad vid åsynen af det armod han hade framför sig. Han hade icke förr haft någon id om att ett sådant elände kunde finnas till. Hvarje drag i qvinnans och det lilla barnets ansigte talade om hunger och lidande. Också runno tårarna utför Bengts kinder, då hans ögon fästades på de arma, och han sprang genast till närmaste boning för att skaffa mat åt dem. Gifva ville man dock ej; ty det var just lagom, om det der tjufpacket svalt ihjäl, svarade man Bengt. Stället dit han inträdt var en af dessa usla krogar, som finnas i alla städer, och der den sämsta och fattigaste delen af befolkningen har sitt tillhåll. I sin förtviflan att icke kunna erhålla något, aftog han sin väst och jacka, gaf dessa i stället för pengar och fick i utbyte derför bröd, mat och hvad som fordrades. Lastad dermed, återvände Bengt till de fattiga uthungrade, der han,