taga någon annan än mig. Denna underrättelse lugnade mitt upprörda sinne. Hildur var mig trogen och jag längtade nu endast efter att få höra de ljufva orden från hennes egen mun. Några dagar sednare blef denna lycka mig äfven beskärd. Vi hade stämt möte i en grotta i skogen, der vi punktligt sammanträffade och njöto med fulla hjertan af återseendets ljufva glädje. Hildur hade betydligt bleknat af oro och ängslan. Hon hade tviflat på min trohet och lidit förskräckligt af faderns hårda behandling, men alla qval glömdes straxt för stundens sällhet. Vi gjorde nya försäkringar om evig trohet och hoppades allt af framtiden. Jag lefde nu ett helt år i den ljufvaste lycka. Mitt spel väckte allmän beundran och hänförelse: mitt namn flög på ryktets vingar öfver hela Guldbrandsdalen och halfva Norge. Jag firades som en kung och var allestädes en kärkommen gäst, isynnerhet hös det täcka könet. Många flickor lade ut sina snaror för mig och lätt skulle jag kunnat göra ett fördelaktigt gifte, men mitt hjerta klappade endast för Hildur. Henne mötte jag hvarje lördagsafton i den omnämnda grottan, der vi underhöllo hvarandra med oskyldigt kärlekspjoller. Snart fingo dock våra tankar en allvarsammare vändning. Hildurs far var obeveklig i sina fordringar. Han gick till och med så långt att han uttog lysning för Hildurs räkning och utsatte bröllopsdagen. Fåfängt sökte vi att beveka honom med tårar och böner. Han