alla till att tacka och lofva Herran, hvarvid han började sjelt med hög röst att sjunga en psalm, deri hela församlingen instämde. Nisse var af naturen ämnad till talare. Han hade en klingande silfverstämma som hemtade sina uttryck direkte från hjertats djup, hvarföre orden vunno genklang i alla känsliga sinnen. När han kom ned från den improviserade predikstolen mottogs han med varma handtryckningar och våta ögon af alla. Mor Sara kunde ej se tör glädjetårar och sjelfva fader Måns närmade sig sonen med dessa ord: — Bra taladt, Nisse ... Du är skapad till prest ... Tack skall du ha. Det var de första uppmuntrande ord som Nisse hört från faderns läppar, men de blefvo icke de sista, ty ifrån den stunden var Måns en öm och kärleksrik fader mot sin älskade son. (Forts.)