NcdA--et.IfPjeLA—— — — — — lifligt samtal i gång, hufvudsakligen underhållet af Peder Norbagge och mor Sara, emedan det ännu låg något kyligt i faderns uppförande mot sonen. Sedan man rikligen förplägat sig med en god qvällsmat, bestående af minst tio rätter, tog Norbagge till ordet och yttrade: — Fast du nu har blifvit prest, min kära Nisse, så är du väl inte af det inskränkta slaget, som anse allmogens lekar och nöjen för något alldeles fasaväckande? — Långt derifrån, min gode vän, svarade ynglingen. Jag ser i Gud en god och kärleksrik fader, som hellre vill se sina barn glada och tacksamma än sorgsna och klagande. Verlden har visserligen sina skuggsidor, men tillika sina ljuspunkter, dem hvarje menniska behöfver till sin uppmuntran. Detta är isynnerhet fallet med allmogen, som jemt måste draga dagens tunga och hetta, hvarför det är i min tanke ett helgerån, att beröfva dem de få vederqvickelsestunder som stå dem till buds, då de uppföra sig på ett anständigt sätt. Jag har sett mycket af nöjena i den så kallade bildade verlden, men jag får uppriktigt bekänna att jag hittills icke sett något som intresserar mig så mycket som en folkdans i det gröna. — Jag trodde det, genmälte Norbagge, och derföre har jag bjudit socknens ungdom på en sväng kring majstången i afton. Jag tycker att äfven de böra hafva litet med af den glädje som lifvar oss alla.