ligen fann reda på den bekanta virtuosen, som var en af Norges mest ansedda konstnärer. Mannen emottog mig med stora ögon och blef icke litet förvånad, då jag påminte honom om vårt första sammanträffande och det då afgifna löftet. Han emottog mig dock på ett artigt sätt, och sedan jag spelat några stycken för honom, blef han riktigt vänlig och förekommande. Min lärotid började genast och med detsamma en läng, lång kedja af besvärligheter. Jag fick spela blott ett par timmar om dagen och sedan sysselsätta mig med det gröfsta arbete för att uppehålla lifvet. Allt gick dock temligen lätt för sig, ty jag fann en rik vederqvickelse i all den ljufva musik som jag fick höra och lära. Läraren påstod att jag hade stora anlag och det dröjde icke länge förrän jag började att röna en viss uppmärksamhet för mitt spel. Man påstod att det var något egendomligt och naturfriskt i mina toner, som mäktigt anslog på alla känsliga sinnen. Man erbjöd mig efter tre års vistande en förmånlig plats om jag ville stanna qvar, men sådant var icke efter min önskan och det af följande skäl: jag tyckte mig för det första redan hafva lärt så mycket att jag kunde vidare öfva mig sjelf, och för det andra så greps jag af en oemotståndlig hemlängtan, emedan jag derhemma hade en flicka som jag älskade af hela min själ. Jag hade dessutom blifvit hvad jag önskade: en ganska skicklig spelman. Ingenting var vidare att beställa i den stora staden. Jag tog farväl och vandrade hem.