hängsen. Almosan blef mindre med hvarje gång; men som min mor kunde föga förtära, så ledo vi ännu ingen verklig hungersnöd. Den dagen var likväl i annalkande. Vintern blef så rik på köld och snö att jag omöjligen kunde komma från hemmet. Sålunda hade fem dagar förflutit utan den ringaste föda. Jag jämrade mig högt, ty jag led rysliga plågor. Min mor bad till Gud i varma böner och försökte jemt att trösta mig, ehuru jag tydligen såg att hon led förfärliga qval. Vår Herre hjelper oss nog, sade hon med hoppfull förtröstan. Så hände äfven. På sjette dagen kom en främmande jägare till vår hydda. Han hade väskan full med matvaror och han gat oss alltsammans. Vi åto oss mätta och prisade innerligen Gud som sände oss hjelp i nöden. Mor hon gret af glädje och tryckte mig många till sitt klappande hjerta. Jag tog fiolen från väggen och spelade både länge och väl. Aldrig hade strängarne vibrerat så ömt och hi införande som denna afton. Tonerna vyssade mor till sömns. Sjelf somnade jag äfven och vaknade först den följande dagen, då jag med bedröfvelse fann att mor var — död. Min sorg vill jag icke omtala. Språket har inga ord som kunna förklara den; endast fiolen kan i toner återgifva något af den smärta jag kände. Vi hoppa derföre öfver denna händelse och förflytta oss en fjorton dagar fram i tiden. Min kära mor hvilade tyst och stilla i jordens djupa sköte. Jag tog fiolen på ryggen, nya testa