Den blifvande Bispen. En tidsbild af Pehr Thomasson. (Forts. fr. föreg. N:o). II. En vacker Juliafton, fem år före vår berättelses början, kom en vandrande spelman till Wisscltosta by. Det var en ung man, som det var en riktig hjertelust att betrakta. Han var undersättsig till växten och väl formad till alla kroppens ledamöter. Det svartbruna håret, som var benadt midt i pannan, kringhvärfde och beskuggade ett par friska kinder, en rak näsa, en klufven haka och tvenne mörkblå ögon, som voro ovanligt lifliga och själlulla. Hela ansigtet vari samm: andr ag en ljus reflexions-spegel, som blänkte af snille, godhet, glädje och förstånd. Hans klädsel bestod af blåa sjömanskläder, hvilka voro ovanligt fina och renborstade. På hufvudet bar han en rund blanklädershatt, på ryggen en stor ränsel och inunder venstra armen en fiolpåse. Med lätta Steg styrde han vägen till prestgården, der han på bruten norsk: anhöll om nattherberge. — Mer än gerna, — svarade prosten — helst som du är spelman. Jag har slotteröl för dagen och göingarne vilja gerna dansa. Den gamle spelmannen är sjuk, hvarföre ingen dans kan bli utaf, om icke du vill ha godheten att spela upp några stycken. Jag skall reelt betala för besväret.