Wisby den 11 December. Af Rikets Ständer begärdt anslag för Ruin-wården i Wisby. Wi erfare med största fägnad för bewarandet af wåra dyrbaraste fornlemningar i Norden, att Hist. Lektorn härstädes Doct. Söderberg af Rikets Ständer begärt anflag af 22,700 R.dr till wåra sköna ruiners frigörande från allt för närstående byggnader samt för deras wård och bewarande från hotande förfall. Med de historiska studier Doct. S. besitter och med den lärareplats han här innehar samt då han för längesedan utgifwit en Wägledare i Wisby Ruiner, jemte förord om Gotland och Wisby, är det säkert att han wäl känner dessa forn lemningar, deras stora wärde för hela Fäderneslandet och pågående förfall samt dermed och behofwet af offentligt anslag för deras bewarande. Men då en anhållan om understöd af allmäna medel kommer från ett samhälle, anses den wanligen blott utgången från ett särskildt ort-begär, eller att hela winsten af anslaget må, utan all tanke på det allmänna, tillfalla det samhälle enskildt, fom begärt detsamma. Men detta är nu ingalunda fallet med Doct. S:s begäran om offentligt anslag för Ruin-wården i Wisby; ty dessa åldriga fornlemningar äro neml. af det allmänna wärde och af den ofantliga wigt för fornkunskapen, wårt folks odling och konst eller för Rikets historia i allmänhet, isynnerhet under medeltiden, att de wisserligen må få widt möjligt oskadade bewaras för hela Riket till Fä derneslandets stolthet öfwer en få dyrbar fornskatt samt till fortsatta studier i wår Nords dunlla folklif och gamla fambälls-förhållanden. Rikets wärdighet nu och för framtiden samt inför den wetenskapliga forskningen på utländsk botten fordrar derföre owilkorligen att det allmänna tager Wisby Ruiner om hand och bewarar dem från fullkomligt förfall. — Man wet hwad alla bildade menniskor skrikit deröfwer, att dessa sköna fornlemningar under den konstskyddande K. Gustaf III sattes på auktion för att säljas, nedrifdas och jemnas med jorden på det att Hospitalet af de nya platserna måtte winna några behöfliga tomt-hyror! Wi fråga: är det ej lifa litet hedrande för wår tid och wår regering om man nu låter dem af brist på ett måttligt understöd falla i grus? Tänk, om man en dag säger: nu har S:t Katharinas ruin ohjelpligen ramlat, nu är S:t Nicolaus eller H. Andskyrkan hopfallen till en stenhop, o. s. w.: tänk, hwilken obotlig skada! Huru skulle icke då allt tänkande fosterlands sinnadt folk klaga, huru högt skulle icke då utländingen ropa om en barbarisk uraktlåtenhet! Derföre är det alldeles nödwändigt, att offentligt anslag nu lem nas till Ruin-wården i Wisby; ty fafen är fannerki gen af allmännaste art, och här är wisserligen ej frå gan om ett enskildt tiggeri för Gotland till enskild ögon fägnad för Gotländingarne eller för att funna utwidga Wisbyboarnas trånga offentliga platser och att dermed befordra prydligheten eller sundheten inom den gamla staden. Gotland och Wisby, så mäktiga de fordom warit, då nästan hela det öfriga Swerige ännu war wildmark och skog, är nu ett ganska litet samhälle, som omöjligen har råd till att sjelft från förfall uppehålla sina för Riket och hela den odlade werlden så dyrbara fornlemningar: Riket måste här gifwa det nödiga tillffottet. Och torde man härwid kunna tillägga, att Gotland wäl kan förtjena denna uppmuntran af anslag för wården af sina stolta minnesmärken, alldenstund, då så många otaliga tempel öfwer hela riket alltmera osmakligt ombyggas, moderniseras och fullkomligen afklädas all deras åldriga byggnadsprakt, härstädes af 94 kyrkor och flera faftaler ännu åtminstone nitton tjugondedelar stå qwar nästan orörda i deras ursprungliga gamla konstfulla prydlighet. Men om uu oc, såsom wi hoppas, Rikets Ständer bewilja det begärda anslaget för kyrkoruinerna S:t Larss — — 5——— 2 — —