namn var Alfshilda, att hennes fader varit en af Konung Erik läspes riddersmän, men var nu död, och att hon, på sin moders gård, der hennes far hade varit moderns och systerns skydd, lefvat i fred och lugn till dess Holger friade till henne. Då hon sagt nej, hade Holger i vredesmod ridit bort, men under hotelser lofvat att snart återkomma. Han kom äfven på sjelfva Julaftonen, åtföljd at flera kämpar, för att, enligt tidens barbariska och grymma sed, med våld taga sin brud. Holger kom i strid med Alfhildas bror, hvilken han dödade, och under tumultet flydde Alfhilda, eftersatt af Holger. Till en början hade hon ej annan afsigt än att komma undan, men plötsligt fick hon den tanken att fly till det nära belägna Bjelbo, och söka skydd hos Birger Jarl. Under Jungfruns berättelse blef Jarlen allt mera allvarsam; hans händer knötos krampaktigt, den höga pannans ådror svällde, och ögonen sköto blixtar af vrede. Vid Gud och S:t Erik, detta ofog är nu hög tid att afskassa, ropade Jarlen, och slog sitt svärd i bordet, så det i salen klang, och liksom till svar härpå dånade trenne starka slag ånyo på dörren, och Holger med sin kamrat inträdde. Likt en rädd dufva, som söker skydd vid hökens anblick, så slöt sig den darrande Alfhilda intill den ädla Fru Ingeborg, då hon varseblef sin förföljare. Hvad söker ni här, frände? ropade Jarlen med skarp röst, då han i Holger igenkände en aflägsen slägting.