vJag beklagar oändligt, min nådiga fröken, att jag serverat er en så simpel måltid, men — Låtom oss ej tala derom, sade Magdalena, visande en munterhet, som hon var långt ifrån att känna. Jag har aldrig ätit en kostligare kapunstek. Jag är mycket glad åt att hafva träffat er smak, svarade Fredrik, tillåt mig dock att rätta ert misstag. Fogeln, af hvilken ni spisat, var ingen kapun, utan min falk. Er älskade falk? frågade Magdalena med förställd förvåning. Densamme, min nådiga. Fredrik, ropade hon med en ton, som kom grefven att darra. Stum af förvåning såg han den stolta Magdalena utbrista i tårar. Hon hemtade sig dock snart och sade med låg stämma: Fredrik, vi skiljas i dag för alltid, och jag är kommen att dessförinnan bedja er om förlåtelse. Ni har alltid behandlat mig med aktning och tillgifvenhet; jag har vedergällt er kärlek med köld och hån. Kan ni förlåta mig? Ja visst, svarade Fredrik, till det yttre kall, och likväl endast med stor ansträngning döljande de känslor, som denna ovanliga vänlighet väckte. Jag älskade er och uttröttade er sannolikt med de ständiga bevisen af min kärlek. Jag förtjente en lexa och har erhållit den, ty — Sluta och hör mig, afbröt honom Magdalena. Om den bekännelse, som jag nu vill aflägga, skulle förekomma er oqvinlig, så vare det min