Bok-wett och Kroppd-arbete, Dessa båda, hufwud och händer, eller ett utbildadt förstånd i tänkande samt färdighet för de tusende olika näringewärf, fom wåra lefnadsbehof kräfwa, äro för fame hällets helsa lika nödwändiga. I äldfta tider fanns det föga af hwad man kallar bokwett; sedermera gaf man detta sednare ett allt för stort och uteslutande företräde, föraktande kroppsarbetet såsom en låg djurisk sysselsättning, då de s. k. lärda studiernas lyckliga idkare allt förnämare nedblickade på samhällets trälsdjur, arbetaren och näringsidkaren, om denne än war alldrig få ärlig och fficlig. Defa estuderade eller högre naturer och starka andar, fom — med många undantag — ofta ej alltid just få farligt grundlärda, men twärtom utom fina luntor ofta de enfaldigafte menniffor näftan i allt annat, hänwisade i alla fall med stolthet på fina dammiga bofhyllor och hallstämplade betygs-dofumenter samt talade gerna om den tiden, jag war i Upsala, när jag studerade i Pund, o. s. w. — Men i i wår tid. då upplysningen i allmänhet är wida jemnare spridd än fordom och då derjemte den ofantliga materiella utwecklingen ej blott fordrar allt flera händer, utan dertill och allt flera mång: sidigt bildade hufwuden, har ändtligen den allmänna tan fen härom blifwit en helt annan, eller wida rättwisare i omdömet om bolwett och kroppsarbete; ty tidsandan är också mera förnuftigt praktisk i alla afseenden. Vil wäl finns det ännu nog godt om dessa gammalmodiga menniskor, såsom i förra tider (då boken war liksom en ärfd egendom inom några wissa embetsmannacflägter cl: fer presthus), hwilka alltjemt afhalla fina barn från det ringaktade kroppsarbetet och näringslifwet samt nödwäns digt wilja hafwa dem till studerade karlarö, till embetmän eller löntagare, och detta om deras herrar söner också ej hafwa den ringaste fallenhet för bofftudier. Att arbetsstånden kallade de boklärde och tjenstemännen för samhällets tärande och sig sjelfwa för dess närande medlemmar gjorde intet till saken, och det så mycket mindre fom denna särskiljande benämning är fullfomlis gen oviftig, ty samhället behöfwer fina medlemmars både hufmuden och händer. Emellertid är detta owisa äflande att fösa all nnge dom fram till lärda studier högst skadligt för både de enskildta och det allmänna. Skola nemligen ynglingar hafwa någon framfärd på lärdomsedanan, få fordras dertill oundwikligen något slags hwad man benänmer läs hufwud; eljest bliswa ju de fattiga barnen (hwilka, ins galunda salnande godt förständ i allmänhet, ofta hafwa den bestämdaste fallenhet för t. ex. ett handtwerk eller fjö mans-liftvet) fig sjelfwe och fina arme lärare en förfärlig plåga; och få, efter mångårigt furt arbete, sedan de ontttigt förfpillt fin ungdomstid och alldeles uttröttat fina ie dare, och om också föräldrars oklolhet sålunda jagat dessa fin fåfängas offer att taga de wanliga akademiska examina, få hafwa de säkert, sedan den rysliga studietiden ändtligen är slut, alldrig någon riktig trefnad och nytta af sina studier, dem de alldrig älskat, utan blifwa ofta twärtom hatare af allt hwad studier heter, missnöjda med fig sjelfwa samt mer eller mindre onyttiga för famhål: let. Om en sådan boftwungen yngling fan man ej fällan lämpa hwad Bellman fade om den unge Cricous qwist, att )— — — redan i de Yngre åren hos hos nom förmärktes en synnerlig böjelse ifrån studierna samt en särdeles håg till ingen egentlig insigt eller göromål, hwarutinnan han få mästerligen fortfor, att han redan på sitt nittonde år fanns oförmögen och godkänd att icke förstå läsa i bok — — —, o. s. w — SÅ är det sannerligen med mången af wåra mot natur och förmåga nödtwungen studerande, hwilken utrustad med wanligt godt förstånd, men utan egentligt läshufwud, ju måste digna under den oerhörda bördan af mångläferiet i wåra skolor.