Om Konung Carl XII:s minnesstod. J Landet har waknat wiljan att resa en minnesstod åt Konung Carl XI:te, allfflera lifliga röster hafwa höjts för denna sak och snart skyndade ett stort antal warma beundrare af hjelte-fonungen och wår fordna ftorhet att med hwar sin skärf bidraga till ändamålet. Och man har och efter några månader sammanbragt en summa dertill, efter omlring 100 R:dr t. ex. från ett helt lands stap samt något mer än 8,000 9IM:dr af Nikets alla innebyggare. Detta är wisserligen, fom man säger, pen ningar; men hwad är det wäl för bidrag till en Carl XII:s stod, till förherrligande af hans underfulla hjeltelif och dermed af wår egen ära genom honom! Der före, I storartade hushållare! lugnen eder: wårt folk förderfwar fig ingalunda på fina historiska minnen, be talar minsann ej ut sista styfwern för toma luftbilder. Nej, Landets wälständ och lycka har ej råd att afstå nägra ören för wår gamla storhet, för den Konung, fom alltid i werldshäfden skall qwarstå sagolikt ensam, honom som wår störste siare och skald kallade Sweas störste fon och om hwillen den finske skalden fade, att han är en hjelte, för hwilken wanliga menniskors mättstock icke war gjord: stor i medgängen, större i motgången, ensam i dygder, ensam i fel, beundrad af många, förstädd af få och uppnådd af ingen. Att man hittills werkligen ide tagit mycket från fig till fram manande af den ädla, werldskunniga hjelte-ffepnaden är nu i alla fall en känd fat. Man kunde härwid tycka, att werlden, Jnderna och China, misstagit sig i sin beundran för Carl XII och att dmwerga-låten lyckats nedgnaga det mesta af hans storhet, få att han ide mer bland fina landsmän är den dyrkade folkhjelten, eller och utt wårt folk, nedsjunket i njutning och småaktighet, ej längre orkar fatta det npphöjda, det ädla, det förwånande, det äkta Swenska, det lärorika af Carl XII:s owanliga lefnad. Men det är ide få, det är omöjligt: nej, ehuru man hittills upp: fostrat det s. k. lägre folket med utanlexor i stället för att gifwa det klar insigt af Landets stora minnen, så glömmer ändock alldrig kärnan af Swenska folket sin Carl XM, fin afgud från fordom, fämpe-geftalten i blått och gult med kraghandskarne och högstöflorna, den unge, alltid unge hjelten, fom, städse i fpetfen för fina gofar blår med tmåalnars-pampen för dem utpekade runden kring Curopa. Wårt arbetande folk, bonden och soldaten, som i sin enfald knappast wet af Erik den helige, Birger Jard, Engelbrecht och de ädla Sturarne och fom ide fullt fon fatta Gustaf Wasa, Gustaf Adolf och Carl den XI, älskar alltid lika warmt sin store Kung Carl och wördar heligt minnet och föredömet af hans gudsfruktan, hans stränga dygd, hans konungsliga oegennytta och sagolika tapper: het, ftörre än den någon annan menniffa nånfin ådagalagt; och detta oaktadt Hans många fel och misstag samt alla de outsägliga lidanden, offer och förluster, som det kära Fäderneslandet måste genom honom widkämnas. Ty, med hans stora dygder och hans stora fel, ser folket i honom ur-bilden af fig sjelft eller den fullkomliga fam fältheten af allt hwad Swenskt Heter i öfwerdådigt nor: disk kraft och odödelig ära. Derföre har ocfå från wåra gamla krigsminnen ur hyddorna utwuxit en ffim rande sagokrets om Carl XII:s undersamma storhet, och en owanskelig strålglans skall alltid frejda hans minne i Norden. Hwadan då denna ljumhet för bidrag till hjeltens minnesstod i wåra dagar? På de enskildtes redebogenhet härwid får man ej juft klaga, tt) några tusende medborgare hafwa ju redan utan all förnämligare påstöt fam manbragt en grundsumma för saken, och denna är ej blott samlad af enskildte, utan äfwen från flera embetskretsar, och af många landssocknar hafwa medel influtit för ändamålet. Men denna senfärdighet för saken, för