Lifafom under en första Maj samlingen i det gröna mot solnedgången allt mer förminskas, de grannafte par tierna förswinna först, de mindre ståtliga dernäst och ändtligen sjelfwa populasen, på samma fött förhåller det sig äfwen när sommarens sköna högtid stundar till sitt slut och den kulnare höften tager fin begynnelse. Woro, om wi så må yttra oss; på sjelfwa högtidens förmiddag sipporna och gullwifworna de egentligen tongifwande, så förlorade de dock snart sin betydenhet i den på festens eftermiddag uppskjutande massan of mangfärgade blom ster, tilldess äfwen de undanträngdes och allt återgick till sin fordna narkotiska dödssömn. De skönaste rosor, som för trenne månader sedan betäckte alla ängar, kullar och berg, äro icke mer. Wäl möter oss ännu under promenaderna ett och annat blom ster, fom prunkat såsom en öfwerlefwa på sommarens assiett, men äfven de flesta af dessa hafwa redan upp hört att helsa wåra blickar. Ja, sjelfwa de fena ringe blommorna hafwa slutat fina ringerämningar och fol-roforna till större delen förlovat fina kejserliga ftrål-fronor. Men äfwen i i andra affeenden skönja wi förlusterna. Den poetiska aldern af lärkornas driller, gökarnes rop