Intendenten Don Miguel skyndade emellertid att värdigt utrusta Gaspardo, så hette apan, till ett besök vid hertigens af Medina hof, ty det första profvet skulle göras hos denne herre. Don Miguel lät kläda apan från hufvud till fötter i rödt sammet, satte på henne en vacker vallonsk hatt och förde henne i statsvagnen till hertigens af Medina palats. Hertigens brorson, Eleonoras friare, var redan underrättad om, att den egne gästen skulle anlända. Ehuru grefve Oldanger hyste serdeles stort förtroende till sin förvaltares klokhet, kunde han dock icke neka, det han fann apans besök något betänkligt och äfventyrligt. — Det är visserligen sannt, sade han till Don Miguel, att Don Alvar och flere andra unga herrar finna Gaspardo rolig och måhända skola betrakta det som en artighet, att jag sändt honom till dem, men hvem ansvarar oss för, att Don Alvar hela tio dagarne igenom skall vilja besvära sig med en sådan gäst. — Ah, nådige herre, ni känner då ej de äregiriga och förälskade, svarade Miguel. Jag för min del tror, att om ni skickat er aldra sämsta mulåsna till hertigens brorson, skulle han dock ha förklarat henne vara ett underdjur af skönhet och race, huru mycket mera då vår kloke, väl dresserade Gaspardo, som vet att uppföra sig så anständigt, att i sanning ingen behöfver skämmas för honom.