Vägret wid Harrison Landing. James River den 27 Juli 1862. (Forts. och slut fr. föreg. MN:o). Wi bägge flyttade manga sarade på sida, att icke wåra kanoner skulle ga öfwer dem. En, fom war swart särad, fade på engelsia då mi wille flytta honom: han ni intet hjerta sessionister, ni han först sarat mig, mi mill ni änmt mera plaga mig (han kunde i mörkret ide fe om mi wore unionister eller rebellter). Jag was rade då att wi woro unionsmän och hade slagit sessionisterna samt förföljde dem och att wi blott wille flytta honom undan wara fas noner. Han sade da med matt stämma: ha wi slagit dem, sa ge mig, om du har, en droppe watten, och förfölja dem sedan, tills ingen finnes qwar. Wi gafwo honom watten ur wara fältflastor, (hwilka wi wid sadana tiujällen aldrig äro utan) och maste lemna honom, eftersom wi blifwit efter wart batteri. — Wi aterwände nu till det ställe der wi statt natten förut, i hopp att få hwila, och sedan kuskarne selat ur wara hästar för första gangen pa 6 dygn, lago wi pressenningarne på jorden och renseln under hufmus det i den förhoppning att få njuta en ostörd hwila. Men jag hade ide få op lagt mig, sa fom öfwerste Hunt och frågade efter war kapten. Jag förstod straxt hwarat det lutade, ty han gaf kaptenen ordres att genast spänna an och marschera till Harrison Landing. Omkring en halstimma woro wi i ordning och under marschDenna gang fingo wi dock fitta upp pa förställarne, emedan må gen mar full af trupper, sa att wi ej kunde gå och lätt kunde förs lora wart batteri uti mörkret samt nedtrampas af kavalleriet. Detta war en hjertskakande färd, när man betänker att de befjedrade far nonwagnarna maste fram på en wäg, full af hal, trädstammar och gröpper. Dessutom hade wi på 6 dygn ide haft en qwart timmas hwila, ide en blund i wara ögon och ide en smula mat, endast 2:ne ganger 1 qwarter caffe. Pa morgonen fingo mi ett fwalkons de regn, hwilket wi kunnat wara förutan, ty wi blefwo alldeles genomblöta. Sedan wi gjort halt wid Harrison, omkring kl. 10 f. m. d. 2 Jnni, selade wi ur, och kockarne skulle försöka att koka oss litet caffe, da wi plötsligen fingo några skott fran skogen. Nu war det att ater rusta fig i ordning och bereda fig på strid. Rec bellerna hade uppbjudit all fin förmaga, emedan de wille afffära osss fran James River, och hade det lyckats dem, hade hela Potomac-armeen warit under isen. Denna dag undsluppo wi, emedan det ankom ny förstärkning, hwilken genast fick marschera mot fienden. Ocksa tog den pa f. m. 200 och om aftonen 400 rebeller tillfänga samt ett batteri; men wi fingo ändock sta i beredskap till aftonen El. 8, da wi försökte att lägga of, (denna natt behöfde wi ide ligga härdt, ty wi hade å alus sump att ligga uti). YBVibes höfde ide wälja sofplats, ty öfwerallt war den lika; man sag öfwerallt soldater, fom sutto fast, emedan det mar omöjligt att fom ma ur fumpen utan hjelp, eller ocksa maste man lemna stöflorna qwar. — Jag atergar nu till den 1 Juli. Rebellerne hade mr under tiden samlat en ansenlig styrta, dels genom att tvinga dugz liga män att antaga wärfning, dels hade manga rika friwillligt gatt i striden. Der funnos tusendetals soldater, fom hade fina betjens ter, och deras styrka sades besta den 1 Juli af 140,000 man; wår deremot bestod endast af 40 a 50,000 man. Wi hade många sjuka i wår avmet, men hospitaler finnas öfwerallt, och till Newyork anlände på en dag 3,000 sjnka soldater. Wara soldater woro utmärkt ssicliga; wara artillerier förträffliga, och hade ide uti Poto mac-armken funnits få grofwa batterier, få hade wi icke kunnat halla stand. Af de sarade, fom från alla hull buros och trans porterades dels uti ambalagewagnar, dels pa hästar, hwilka hade twänne fångar en pa hwardera sidan, dels af sadana, fom fjeljwa kunde ga till. hospitalen, kan man dömma att mi före lorade ansenligt. Jag war händelsewis inne uti ett hofpital, dit jag hjelpte en sarad, hwilken blef för swag att sjelf kunna gå, men öfwerallt lågo uslingar, under jemmer och elände, med armar och ben afffjutna, och på golfwet stod 3 tums högt med blod. Att sta midt i striden befymrar en föga, men att komma in uti ett hospital, då först kan man bli förskräckt. Wi hade nu från den 27 Juni till den 2 Juli förlorat emellan 25 a 30,000 man. Wägen fran Chicahoming till Turkey Bend war pa bada sidor öfwerfyld af sarade soldater med sönderrifna och förstörda kläder, manga buro äfwen prägeln af swart lidande. Jag tror att manga europeiska soldater icke stulle kunna sa utstå som wi maste. Att marschera jemt atta dygn natt och dag uti brännande hetta, att icke ha en enda bit att äta, att många dagar wara utan watten samt uthärda en 4 dagars förtwiflad strid — af detta allt synes att man utstått nog. Fienden har ocksa förlorat mera än wi; en ligt en Nidmondstidning skulle den hafwa förlorat 40 a 50,000 man. — Wi ligga nu här wid Harrison Landing för att hemta nya krafter, (hwilket kommer att dröja länge nog, i anseende till den mat mi få; den bestaär of caffe morgon och afton, samt til middagen bönsoppa och fläsk). Wi fa saledes den ena dagen fläsk och bönsoppa, den andra bönsoppa och fläsk. Manga swenskar tycka wäl att fläsk är en kraftig föda, och sa skulle äfwen wi tycka om detta fläsk wore fom wart pu Gotland, da skulle man äta det med god aptit; men detta är omöjligt, ty det är hwarken salt eller rökt. Det insys genast efter det är slagtadt i kläde och packas uti tunnor samt bestar af 3 a 4 tums späck, något kött finnes ej. Skulle man äta sin ranson, som dock icke är stor, 3 a 4 dagar,