än Gustaf den III den gången. Och likväl var han alltid vid godt humör. Det taltes en gång om, att vi skulle göra en landstigning med allt folket, bränna hela flottan och slå oss igenom till sjelfva Petersburg. Men fast det såg omöjligt ut, ville vi sjömän hellre slå oss ut sjövägen. Ingen visste egentligen huru det skulle gå till, men så mycket var säkert, att hellre hade vi låtit vår gamle öfverste spränga oss i luften, än vi skulle gett oss. Gubben var förargad, men han hade bordt veta, att det var alldeles onödigt att hota oss, som han sedermera gjorde. Det var en morgon, god herrar, då en ostlig bris blåste upp. Vi fingo hastigt ordres att lätta ankaret. Hela svenska flottan kom i rörelse. Kungen sjelf i sin slup for omkring och språkade med Cheferna. Hisingsköld hade dagen förut talat med honom. Det var en allmän nyfikenhet å färde. Snart fingo vi reda på planen, Ni bör veta, god herrar, att Svenska flottan låg i en linje midt emot den ryska, men på så långt håll att kanonerna icke kunde begagnas. Ryssarnes skepp voro nära dubbelt så många, och en mängd tredäckare med mycket öfver hundra kanoner hade de, då våra skepp voro åttifyror. Bakom vår linje låg hela skärgårdsflottan. Tidigt om morgonen hade våra kanonslupar gjort ett anfall på ryssarnas högra flygel, för att draga deras uppmärksamhet ditåt. Men det var på venstra flygeln, som vi skulle bryta igenom deras linje. Der lågo ryska linjeskeppen så tätt, att