Göta Lejon. Vi sutto, en afton, några bekanta tillsammans i ett litet rum på en prestgård, midt på Vestgötaslätten. Det stormade, så att knutarne brakade. Ingen buske, ännu mindre ett träd tog emot den rasande blåsten, hvilken tycktes harmsen att icke träfla något föremål, som böjde sig för hans makt. Han ruskade så mycket våläåsammare på de små menniskoboningarna, och mer än ett halmtak utspriddes denna afton öfver de magra åkerfälten, derifrån det hemtat sitt ursprung. Att göra upp eld för att få en varm kopp thå, var icke att tänka på i ett sådant väder. En af sällskapet, gamle Kapten man, föreslog att i stället förtära en grogg och åtog sig att laga den. Väl framtogos också kort, men ingen tycktes hågad att spela under det en så vild musik, som vindens, fyllde öronen. Man ville vara färdig att skynda ut, hvarhelst någon fara kunde blifva å färde. Medan vi sutto der och beklagade oss öfver den hemska musiken, log vår gamle Kapten. Det är visst en skarp blåst, sade han, och det knakar i knutarna här på landbacken. Men vi skulle vara ute på hafvet, god herrar, under en stickande storm! Innan jag gick in på regementet, var jag ute som skeppspojke i 88 års krig. ÅÅÄh, tala om något äfventyr, som farbror haft på flottan, utropade vi, något hvar.