Om wal af passande jordmån för olika trad och buskarter. (Ur Tidning för Trädgårdsodlare). Att för hwarje särskild wäxt, fom blifwit föremål för odling, bestämma den jordart den företrädeswis kräfwer, är för tvädgårdsodlare ett bland de swåraste ämnen. Genom erfarenheten ensamt är bet ide möjligt för nagon att srkaffa fig full infigt i detta ämne, utan man maste ofta, hwilket äfwen är radligt, radfraga goda kulturanwisningar, för att ej bega allt för stora fel. Mycket fan dock inhemtas genom att betrakta de winkar naturen gifwer. Hon ffall snart lära oss, att då den ena plantan s:ändigt är bunden wid samma wäxtplats och samma jord, uthärdar en annan snart sagdt i alla jordmaner och alla lägen. Dä mäxter odlad, fom finnas wilda hos of, bör man egentligen ge dem en jord man och wäxtplats närmast lik den de ha i det wilda, men det är Derz före ide sagdt, att den stall ha lika mager jord, ty derigenom skulle ju odlingens ändamal förfelas, som är att erhalla en yppigare wärt, en rikare florering och en ymnigare afkastning. Men ehuru mänga wäxter tyckes wara bundna wid en wiss jord, sa har det dock wisat sig, att när de blifwit odlade, ha de latit acklimatisera fig på en helt annan jordman. Sa odlas t. er. swenska swärds. lillan (Jris Pseuodacorus) och Kabbellekan (Caltha palustris) i trädgardar på rabatter, ehuru de sasom wilda egentligen äro mats tenwäxter. Att salunda flytta wäxter direkte ur wattnet på rabatten, stulle säkerligen aldrig lyckas, utan det är endast genom frön en fadan acklimatisering låter werkställa fig; i allmänhet tyckes miärterna lättare fläta förflytta fig frän det mäta till det torra än twärtom. Man wet att Alen, Pilen oh Dulcamaran gerna wäxa på sanka eller fuktiga ställen, men det är ide heller owanligt att fe dem trifwas på torrare platser. Det torde äfven funna ine wändas att man äfwen far fe motsatsen, t. er. Tallen på tufwor i kärr, men tallen blir der ocksa en marwäxt buske, i stället för att på höjden bilda ett resligt träd. Regeln fulle wäl wara, att i naturen studera den jordmån wäxterna der bekläda, men utom det, att en jadan undersökning blefwe ytterst swar, kunde man dock oaktadt all noggrannhet bli ofta bedragen, då t. er. träd ofta mindre bero af det öfre tunna jordlagret än af den djupare ned belägna alfwen. Den har doc wisat fig att ingenting i allmänhet är mera skadligt för trädodling, än bottenfyra och allt för ftyf och fall alf. Att af wäxtens utseende bestämma hwad jord den älskar är äfwen wanskligt, men genom fortsatta observationer kunde derigenom kanske atskilliga upplysningar winnas; få fer man, att de fom älsta lera wanligen frjuta starkt eller Ha stora blad, sasom: Äpplen, Aff, etc., att de fom ha fmå torra blad älffa lätt fands jord eller swartmylla, sasom Tall, En, Ljung ete., men snart skulle man genom försök i denna rigtning raka på otaliga motsägelser, hwarigenom förslaget faller af fig sjelft. Såsom en liten ledning i allmänhet framlägges följande försök: a) För alla wäxter, utom ljung och wattenwäxter, anses manlig trädgårdsjord, fom är något sandblandad och ej för fet, hwilande på leralf, tjenlig. Men alfwen får ej wara allt för tät eller kompakt och bottensyra ej finnas på minst 6 a 8 fot om regeln stall fullt låta tillämpa fig. Ar alfwen för tät måste ftycs fet djupgräfwas till ett betydligt djup och fyran genom täckta diken afledas. b) Ljungwäxter och de som wäxa i torra backar i lätt sandig jord böra då de odlas anwisas en plats, enlig med deras natur, men äfven desssa funna odlas på medelhög lokal, om man bildar en upphöjning och anskaffar tjenlig jord, hwari de planteras. c) Wäxter som förekomma på sumpiga ställen, på tufwor i kärr o. d. älska wanligen humusrik swartmylla eller dyjord, oh bör mid odling afseende fästas derpa, men äfwen desa lata odla fig i medelläge, blott läget ej är för torrt, helst da de äro upp: dragna af frå på dylik plats. d) Wäxter från warmare länder, fom wanligen här finna sommaren för fort, böra planteras på upphöjningar i lätt fond blandad jord. Derigenom paskyndas deras wäxt om wåren, hwarefter jordens uttorkning på sommaren bringar deras skott till tidigare mognad, hwarefter de säkrare uthärda wintern. Härwid tillses dock noga, att det på eftersommaren fallande regnet har lätt aflopp från de kullar på hwilka de stå, på det en senare must ej måtte bringa dem till ny wäxt, hwarigenom de efter all sannolikhet skulle gå förlorade genom att frysa bort. Men wid wintrens inträde är dock nödwändigt, att de få en riktig must. Efter dessa bestämningar synes att en plats fom har medel läge, god, ej för fet jord, hwilande på ej för härd lerbotten, fri från bottensyra till ett betydligt djup, är, enligt de asigter här blifwit framställda, den tjenligafte lokal för största antalet träd och bustar; samt slutligen, att de öfriga genom nagra särskilta anordningar funna inrymmas på samma lokal. F—-n. — —