Det var alldeles midtför nyssnämnde bro. — Är inte herrn brackan Lööflund? — frågade en af sällskapet. — Um! — svarade den tilltalade torrt, men ej utan en viss bäfvan. — Nitt namn är Petter Loööflund, egendomsegare i S:t Nikolai församling. U Ja, det är godt och väl; men herrn erkänner väl ändå att herrn är en bracka? — Det är sent nu, och jag, så väl som herrarne, kan behöfva gå hem. — Jaså, herrn vill inte bekänna hvad herrn är för en karl! — Med dessa ord fattade den starkaste af sällskapet Lööflund i kragen och förde honom in på bron. I nästa ögonblick höll man honom öfver vattnet. — Vill herrn erkänna nu, att herrn är en bracka, och att det inte inom någon samhällsklass, hvarken bland adel, prester, borgare eller bönder, finns en större bracka än herrn är? — Ja! — ropade Petter Lööflund i stor ångest. — Delinqventen har således högtidligt erkänt sig vara en bracka! — sade den som förde ordet. — Men nu skall han också göra bot och bättring. Läs nu, Petter Lööflund: ,,Gud, som hafver barnen kär, se till mig, som liten är! Lööflund dröjde ett ögonblick. — Läs genast, annars släppa vi våra tag, och då blir det att dricka brorskål med aborrarne! Gud, som hafver barnen kär, se till mig, som liten är!