Herr Petter Lööflund. (Forts. och slut fr. föreg. N:o). — Lille herrn råka falla i Riddarholms-kanalen — sade karlen och jag skulle nu bara följa honom hem. — Är det ni, som räddat honom? — frågade frun, som redan började draga de våta kläderna af den gråtande gossen. — Åh, det var ingenting att tala om! — svarade karlen och beredde sig att gå. — Kära Petter! — had frun sin man — ge den hederlige karlen någon vedergällning för det han räddat vårt barn! — Hm! — svarade Lööflund förargad — pojken hade inte vid kanalen att göra. Men hvar är hans mössa? — Den blef allt efter i kanalen. — Gå efter den först, så ska ni få betalning sen! sade patronen och gick in i sitt rum igen. Utan att vidare bekymra sig om den som räddat hans barn, begaf sig Petter Lööflund ofördröjligen till den förut omnämnda sammankomsten rörande fattigvården och sökte der göra den åsigt gällande, att fattighjonen borde få ett knappare underhåll än hittills, på det att ingen måtte känna sig frestad att af lättja söka blifva försörjd der, samt för det andra, att alla tiggare genast skulle förpassas till Dillströmska arbetsinrättningen. Efter sammankomstens slut intogo de rådslå