Man tackade, och en half butelj reqvirerades. När denne var tömd lemnade Sehlgren vännerna, och Lööflund blef med den andre, en ung borgare Loberg, qvarsittande vid bordet. — Oss emellan, bror Loberg — yttrade Lööflund, så snart den förstnämnde aflägsnat sig — så är vännen Sehlgren ändå en stor narr, som ska kalasa och bjuda hvar han kommer, sastän hvar menniska vet att han inte har två styfver. — Jag tyckte kära bror höll ändå till godo med hvad han bjöd, — svarade Loberg. — Ska detder vara en pik åt mig? — utropade Lööflund och blef alldeles eldröd i synen. — Tror inte bror, att jag kan bestå mig både en sup och en gaffelbit och portvin med, om det kniper? — Jo, gudbevars; men man får väl intet ta heder och ära af folk för det! — Jaså! — skrek Lööflund allt mer och mer förbittrad. — Bror säger att jag inte har heder och ära! ... Hör på, min kära bror Loberg, bror är skyldig mig hundra banko, som bror fick som ficklån för tre veckor sen — var så god och betala igen dem i denna dag ... bror känner rådsturätten ? Med dessa ord fattade Lööflund hastigt hatt och käpp och rusade med triumferande min ur källarsalen. Han begaf sig nu hem; men just då han kommit upp i förstugan till sin våning, såg han der