just då salsdörren öppnades och den ännu likbleka enkan inträdde. Hu! hu! skreko de båda på en gång i det hvar och en af dem ryckte åt sig schalen så häftigt att han brast itu, och de störtade båda baklänges ned på golfvet, sanslösa af förskräckelse, oaktadt de fingo hvar sin duktiga stöt, så att det skrällde i salen. Enkan brydde sig icke om dem utan gick till sängs. Först sedan dödgräfvaren öfvertygat pigan om att matmodren icke spökade, utan vore riktigt lefvande, tog hon vård om den nyss uppståndna, men ännu svaga frun. Följande morgon var enkan så kry, att hon steg upp, klädde sig sjelf och gick till klockaren för att betala sin egen begrafning. Då klockaren fick se henne skrek han blott: hu! hu! flydde in i ett annat rum och stängde dörren efter sig noga. Enkan log och gick till sin läkare, som äfven blef högeligen öfverraskad, men han fann sig snart och yttrade: Visserligen sade jag, att nådig frun skulle dö, men jag hoppades det bästa och nyttjade också riktiga uppståndelsemedel. De ha verkat. Men doktorn skref dock betyg att jag vore riktigt död! yJa nådig frun var det äfven; men mina piller hafva återgifvit frun lifvet. De skulle dock tjenat till ingenting om jag icke blifvit hulpen ur grafvens fängelse. Hädanefter skall jag icke besvära doktorn.