Ringen. Sann tilldragelse. (Ur Norrköpings-Kuriren). (Forts. och slut fr. föreg. N:o). Kort derefter afled den hederliga enkan; liket visades för många menniskor, mest qvinnor och barn, som gräto bittert, ty sådana hade njutit mest af hennes godhet, men äfven nyfikna karlar. Bland dem var äfven dödgräfvaren i församlingen. Den lysande juvelringen på likets finger väckte hans uppmärksamhet och han frågade en af husets tjenare, om icke ringen skulle tagas bort, innan man lade locket på kistan; den tillfrågade upplyste honom om nådig fruns sista önskan rörande ringen. Som han såg en juveleraregesäll bland åskådarne, frågade han denne hvad ringen voro värd. Gesällen svarade: ,Vi hafva haft honom att lagas; jag känner honom noga, den stora juvelen är värd flera hundrade daler; jag känner den som skulle betala det med uppräckta händer. Liket fördes till Riddarholms kyrkogård, pastorn höll ett särdeles skönt och rörande tal, hvars text var ,saligare gifva än taga. Sällan har gråtits så bittert och uppriktigt vid någon begrafning, som vid den barmhertiga enkans. Dödgräfvaren var äfven närvarande, men han hörde ej på liktalet, utan på frestaren som talade i hans hjerta öfver motsatsen till pastorns