brekt, eller war det inte — Erit den fjortonde, jag mins inte rit: tigt; men det war rysligt när de slogo ihjäl honom. Erik den fjortonde? fade Emma, fom om denne fung läst följande: Erif, fom genom oriktig beräkning fått namnet den fjor tonde, war Gustaf 1:s jon med Katarina af Lauenburg, kröntes i Upsala 1561 — och blef afsatt af fin broder Johan 1568, fom 1577 lät förgifwa honom i en ärtfoppa. Detta war allt hwad hon wisste om Erik den fjortonde — och denne konungs minne hade den lilla flickans tankegång fått platsen bredwid begreppet ärtsoppa. Hon kunde aldrig tänka på Erik, utan att tillika fe en tallrik ärtsoppa, och hon kunde ej fe en tallrik ärtsoppa, utan att tänka på Erik. Denna intima för ening af twå temligen ffiljda begrepp erhalles genom de få kallade historiska studierna i wåra flickpensioner. Så förenas Gustaf Eriksson Wasa med begreppet ett halmlass eller en kakspade, Erik XIV med ärtsoppa, Johan III med nagon byggnad, Carl IX med en ring röda stenar på Jerntorget i Linköping och Gustaf Adolf med Ebba Brahe. Huruwida det under tiden har funnits nagot annat folk i Swerige eller något annat under seklernas lopp har händt — det få barnen ej weta af de lenmingar of ett hiftoriens skelett man later dem få fe. Men Emma, fom hörde att man fpelat en hel pjes om Erik XIV, fattade att pjesen wäl ide kunnat bara bestå i en kung fom åt ärter, och gjorde saledes frågor. Men flutet blef att hon sjelf wisste mer än mamma och fullt ut lika mycket fom pappa, som fade fig ha glömt årtalen. Och dagen sjönk och månen gick opp öfwer Mogen, och Ems ma frågade: Hmarföre fer månen få stor ut då han går opp och blir mindre fedan 2 Mamma wille ej beswara frågan, ty hon war trött af resan; men pappa fade: Jo, ser du, han ligger lågt nere wid horizon ten — horizonten är den mörka randen der borta — men sedan kommer han högre opp på himlen, oh då fer han mindre ut. Förklaringen war ganska klar och tillfredsställande, det är fant, och Emma hade en winst: hon wisste nu hwad horizont war för något — det war en mörk skogsbacke. Huru gick det ej omkring i hennes lilla hufwud, när hon på minde fig huru ofta hon fått det swaret: Det gär öfwer din ho rizont. Min skogsbacke, tänkte Emma — ad! nu wet jag, det är den bade der efarne mera och der Jag få gerna Iefer. Men historien är slut och ide märkwärdig det allraminsta. Dock, man skrifwer och öder så mycket bläck, papper och tryckswärta, för att tala om qwinnans bildning; men huru kan hon få den, då föräldrarne ide äro roade af att sjelfwe meta något och ännu mindre att lära ut något om Guds herrliga skapelse eller om menniskornas öden. Det platta, det fom kan lysa och glittra för andra, det är det föräldrarne wilja att barnen skola lära; men allt det, fom kunde glädja deras eget hjerta, allt fom fan bidraga till att de äfwen ensamme i sitt hem egde tankar att röra fig med, och ideer att wexla, allt detta försummas. Man uppfostrar gwin: nan alldeles fom om hon more änmad att bli en automat, fom ej fan röra en lem, om ej andra draga tvådarne, eller antar menftlig form utom då publiken gapar och applåderar. De frågwisa barnen äro mer än en plåga för föräldrarne; de äro ofta en förebråelse — en outtalad fråga: Omwarföre weten J gamle få litet ? Onkel Adam.