Frågwisa Barn. Gammalt, förståndigt folk, som känner werlden och allt hwad eruti är, finner fig öfwermattan beswäradt af frågwisa barn; ty be fråga få enfaldigt, och man maste, för att tillfrevaställa deras wettgirighet, i hwarje ögonblick Hitta på nya utwägar att på Kunpe ligt sätt upplysa dem. i J denna belägenhet woro just herr och fru M., fom gjorde en lustresa i wart stöna fosterland, men till fin glädje, men ocksa till stor wedermöda, hade med sig sin enda dotter, ett barn omkring åtta är gammalt, med glänsande ögon, purpurkinder, ett gladt Ile ende; men tillika med ett alldeles onttömligt förrad af fragor. Mamma war ett briljant fruntimmer, fom gjorde ansprak på att wara wacker, talangfull och till och med snillrik, och pappa Mar rit, statlig, lydlig talare, emedan han kunde halla tal öfwer hwad fom helst lika Bra, och defutom en man som älskade och beskyddade musil, målarkonst och litteratur — den sköna nemligen. Lilla Emma bade der hemma lemnat efter fig fin guvernant, en medelalders Sdweiferfta, och hade gifwit spelmästaren permission, emedan hon stulle resa med pappa oh mamma. Men, besynnerligt nog, bars nets trötthet wid lexorna och leda för böckerna — der första känsla man wanligen wäcker — hade ända ide afstympat hennes wettgirighet. Det war morgon och daggen glindrade i gräset. Mamma, fe hur daggen glindrar! fade barnet; odet ser alls deles ut som det more ädelstenar — huru kommer det sig att daggdropparne slifta få i alla färger, mamma? Modren smalog åt den enfaldiga frågan: Det kommer fig deraf att solen lyser på dem, lilla Cmma. Men solen lyser på min hand ocfa, fade barnet och rvädte opp den lilla hwita handen; men den glindrar inte få — bara daggdropparne, mamma, bara daggdropparne. Ja, det wet wäl pappa. Pappa tog cigarren från läpparne och fade: Det är natur ligt, lilla Emma, att när solen lyser på daggdropparne, fa glins dra de, ty de äro blanka och klara. Dessutom är det alld intet wigtigt, du fan lära Dig bättre saker än fundera på dagg och regn — hwad heter dagg pu engelffae Barnet rodnade. FJafä, du met inte det. The dew — daggen — ja; sådant skall du komma ihäg. Fa, tillade modren, om wi resa till Stockholm eller Gö theborg, går det inte an att ta Emma med, om hon inte fan en gelffa. Med franskan gar det rätt bra, och med tyskan hoppas jag att det tar fig. Emma hade icke synnerlig uppbyggelse af språken; men hon hade deremot desto större lust att fa weta något om den werld, i hwilken hon lefde — om denna stora Herrans skapelse, af hwilken hon sjelf war en del. Wägen war garnerad med telegrafstolpar. Åter en fråga: Hmwad tjena de till? Jo, det är telegrafstolpar; men pappa fan ge dig närmare reda på den faken, yttrade modren, malkligt tillbakalutad i wagnen. BPappa, hwartill tiena telegrafftolparne? Jo, fer du, den der tråden hänger på dem ... telegrafen är annars en machin af messing, fom man begagnar då man will i hast ge underrättelse om sädespriser och dylikt — då knäpper man på en liten klinka — det är rätt roligt att fe på. Du stall få följa mig opp på telegrafen, när wi komma till staden.) Dermed war den lectionen slut. Den lilla flickan kunde ide begripa hwad en machin af mess sing hade med sädespriserna, tråden och stolparne att beställa; men då hon frågade, blef swaret: IHill du gå in wid telegrafwerket, får du tids nog weta det der, för dig är det onödigt; ty i den bildade societeten talar man aldrig om telegrafer. Der skymtade en ruin fram ur skogen. Hmwad är det 2 En vuin. Ruin? Ja, man kallar byggnader, fom falla ner af tid och ålder, för ruiner; somliga äro mycket wadra, fade modren. Du mins wäl stora taflan der hemma, det är Stegeborgs ruin, fom är bra wacker och mycket passande midt öfwer foffan. Men hwem har bott här? Det wet wäl pappa, yttrade modren; jag har aldrig war vit road af sådant.) Pappa wisste intet om den der ruinen, men upplystes af sljutsbonden, att det war ett flott, fom kung Engelbrekt förstört. Jafå — Engelbrekt war inte någon kung, Emma lilla; men war en dugtig karl, och man skall nu sätta opp en ärestod öfwer fin skaldedikt, den fom stär på mammas hylla. Den i röda maroquinsbandet? frågade Emma. Jabha, der fan du få reda på honom, den der Engelbrekt. Annars få ha wi Engelbrekft och hans Dalkarlar af Blanche, en mycket bra pjes, fom jag fett — ja jag tror mamma med. Ja — ad! man fan ändå få fe något i Stodholm! in: föll frun. Mind du, Josef? — De kunglige woro der — och hwilka präktiga toiletter — ja, du gaf mig min ljusblå sidenklädning juft då — och få många glindrande uniformer och alla woro förtjusta — ja, det war en wacker pjes; jag tror han hette Engels honom. Det är Gumelius, fom wäckte opp den frågan genom