För Lördagsqwällen. Lyckan. Det finnes wäl knappast i lifwet ett ord, som oftare amväns des, ett mul, fom ifrigare eftersträfwas, än lyckan. Här fammane fluta fig alla önskningar. Med fulla, warma pulsslag tranar hwarje menniftobjerta efter lyda; alla stynda till samma mat, sa olika ocfa wägarne äro, fom wäljas för att hinna det. Och många, ja, de flesta, beklaga fig, att all lyda blifwit dem grymt af ödet förnetad — att de, födda under en olycklig stjerna, aldrig funna finna henne här i lifwet. Man stulle nu wäl tänka, att man framförallt lagt sig winn om, att göra sig en klar och bestämd föreställning om hwaruti det bestar, som man allmänt erkänner och söker som lifwets högsta goda? Men det är ingalunda fallet; twertom äro begreppen Der: om i högsta grad oklara och obestämda. Kunde en innewanare på en annan stjerna komma till jorden och betrakta menniffobarnens äflan, önstningar och klagan, sa skulle Han säkert göra den frågan: Men hwad är da denna lycka, fom j sa ifrigt efterfträfwen? Hwilta begrepp förbinden j med detta ocd? Och hwilka swar skulle han wål fa? Kanske alldeles inga; kanske alldeles oc tillfredsställande; men i alla händelser af den mest motsägande beskaffenhet. I hwad allt söker ej menniskan lyckan? Den ene sträfwar efter sadant, som den andre skulle anse för en stor olycka att äga. Rikedom och ett lif fullt of njutningar, kallar man det på ett ställe, rykte och ära pa ett annat, makt och anfeende på ett tredje. Och öfwerallt är man stadd i willfarelse. I allt Detta bestar ej lyckan; det fan endast, om det rätt och wärdigt begagnas, tjena fom medel att blifwa lydfig. Begreppet af Fortuna, romarnes med förbundna ögon på ett klot staende lyckogudinna, har, så widt det ocksa bör ligga af lägset ifran allt christligt askadningssätt, dock langt ifran upphört att wara lämpligt äfwen pa wara dagar. Man är endast allt för mycket böjd att betrakta lyckan sasom en utom menniskan stående makt. Det bästa bewis härpå är de talrika i denna mening eri sterande ordspraken, hwilka alla personifiera lyckan. Man maste räcka lyckan handen, ydan springer i armarne på honom, han ftöter fin lyda ifrån fig, o. s. w. Mycket mera fällan Höra wi ett ordsprak, som behandlar lyckan sasom sak och ting, och likwäl är detta det enda rigtiga, sasom passande för alla: en hwar är fin lyckas fnmed. Gud skulle ej hafwa nedlagt i menniskans hierta denna läng tan, detta lagande begär efter lycka, om han ej tillika förlänat henne en möjlighet att werkligen blifwa delaktig af denna lyda. Det så ofta framställda pastaendet, att det ej finnes nagon jerdisk lyda, är en anklagelje, till och med ett försyndande emot Gud; jemmern öfwer missöde och motgangar — det beständiga klagandet och Fänslan af jemn olycka ett tecken till erbarmlig swaghet och andligt armod. Den, som säger att han ej kan blifwa lycklig, uttalar med andra ord endast, att kraft och wilja att blifwa det fattas honom. Lyckan kan ej komma till oss på yttre wägar, den maste uppsta inom oss sjelfwa. Ur denna synpunkt sedt, finnes det en fullkom lig, herrlig lycka i werlden och, hwad ännu bättre är, en hwar kan winna den. Men utan ansträngning å war sida faller den ej i wart sköte fom ett moget äpple; lyckan maste winnas genom ftrider och mödor. Det är också derföre en alldeles falsk åsigt, alstrad af en fjuklig sentimentalitet, fom alltid tillägger hwad fom är förflutet ett högt wärde, att beteckna barndomen och ungdomen sasom menniz skolifwets lyckligaste åldrar. Detta är en lika stor willfarelse, fom den, i hwilken de äro förfallna, hwilka föreställa den gaml ti den sasom den företrädeswis goda i jemförelse med den närmas rande. Den tid, fom är, fan ej wara sämre, den maste twertom wara bättre, än den tid, fom mar, ty efter werldsordningens emiga lagar finnes det ingenstädes i det stora Hela nagot tillbalagäende, utan ett jemt framatskridande. Barndomen fan ej wara en lyckans tid under det den är; wi fe endast tillbaka på den såsom en sadan, men längta alltid ur den få länge den warar. Barndomen är medwetslös, beroende, ej tillväfnelig. Men ett nödwändigt wilkor för lyckan är full tillräknelighet, fullt answar för tankar och gerningar; ett klart medwetande af hwad fom är rätt och orätt, en skön Harmoni emellan tanken och känslan, emellan att wilja och utföra. Äfwen ungdo men, få rosig, få skön, få glad den oc ma mara, är ide en tid af medweten lycka, utan fan på fin Höjd wara ett sträfwande att winna den. Passionerna, fom hafwa fin ebb och fin flod i ett ungdomligt bröst, maste först ledas in i fin rätta färg, och de ofta dåraktiga önskningarne uppgifwas. Wi maste hafwa gjort erfa renheter, hafva genomgått en kurs i lifwets skola och der lärt att fordra litet of andra, men mycket af oss sjelfwa. Men dit komma wi endast mid en mognare ålder. Lyckan, jag säger det ännu en gång, måste eröfras; den är endast möjlig sasom en seger, sasom en winst af strid. Den må ste wara resultatet af årslång werksamhet, en beständig uppmärkt samhet, en sträng, en oeftergiflig sjelfuppfostran, ett rastlöst fram atstridande på den sanna bildningens wäg. Lyckan — den sanna lyckan — är frukten af en werksam, fig sjelf glömmande menni