— — —— — — ———— ——— — blir släggan tung. Han läste högt för sin gumma ur Bibeln, som deras son gifvit dem, en vacker Bibel med stora messingsknäppen och läderband. Då kom der en menniska uppåt gångstigen. Han gick hastigt; men stadnade dock osta och tycktes betrakta allt med uppmärksamhet. Ändtligen var han kommen vid stugan och steg in. God afton härinne! ,God afton — sade Smeden och steg upp. Känner J icke er lärmästare, fart — sade mannen. Anders! det är Anders, mor! — ropade fadren — ,åh Herre Gud! är du nu kommen från din utrikes resa. — Nå — ja, det är sant — sitt ner pojke, ty här är du ändå intet annat än bara pojken — nå välkommen lärmästare, jo, ser du, gubben kan läsa — man säger, att det går som en olja, så som det vore presten i Barnarp sjelf. — Tack för ögona du skickade mig. Var det sant att du slipat dem sjelf? Ja, far, det har jag; ty den konsten har jag öfvat mig i derute, och så tänkte jag på edra ögon och slipade ett par glasögon. Sedan man något lugnat sig, berättade Anders om sina många resor. Han hade varit i Rom, hade ämnat sig till det Heliga Landet; men blef nära nog ett offer för en jordbäfning i Italien. Han hade sett Jesu krubba i Loretto och många andra förunderliga ting. Ja, så underligt — sade gubben; — ,men hvad är du nu, käre pojke?