Ölands flagga och den Kvita Rosen. (Historiskt från Carl den 12:tes tid, af H-k). (Forts. och slut från föreg. N:o). Konungen var på väg att stiga till häst, för att begifva sig till sitt qvarter, då en Adjutant med bråskande steg ilade fram till honom. — Ers Majestät! — sade han — Schoutbynachten Backman ligger ej långt härifrån, dödligt sårad. Då han hört Ers Majestät vara i grannskapet, vågade han utbedja sig nåden at Ers Majestäts besök. — Schoutbynachten Backman? — återtog Konungen eftertänksamt — det namnet känner jag ej; men i alla sall är det utan tvifvel en tapper sjöman. Låtom oss uppfylla hans önskan. Konungen inträdde i det tält, der Halvar låg döende. Tältet var fullt af officerare, som med djup rörelse betraktade den döende hjeltens ädla anletsdrag. Vid åsynen af Konungen spred sig ett tillfredsställande småleende öfver hans ansigte. Kung Carl betraktade honom uppmärksamt; det tycktes uppgå ett ljus för honom. — Ni är? — sade Carl den 12:te, i det han närmade sig sängen, i hvilken Halvar låg. — Den fattige, frånfallne ynglingen, som en gång hade nåden att till Ers Majestät framföra underrättelsen om skeppet Olands strid med 8 Engelska rangskepp och en fregatt. Jag fick då tillåtelse att utbedja mig en nåd och jag anhöll