2 — (Insändt). Min utflykt! Vid 20 års ålder grep lusten min själ Att se mig omkring uti verlden; Jag gaf mig ej ro föorn jag såg mig väl På ett gungande skepp utåt fjerden; Iill Stockholm, deråt stod min manande håg, Ditåt bar det ock öfver svallande våg, Uppå hafvet. Och afskedets stund! O hur bitter den var! Från vänner och älskade fränder; Ett sista farväl, o min Mor! O min Far! Och min Syster jag vemodsfullt sänder. Farväl du min Fosterlandshierrliga Ö! Jag helsar väl åter dig blomstrande mö, Uti hafvet. Nu solen den sänker i vester sin brand, Öfver hafvet strör purpur i lågor. I fjerran en strimma blott syns af det land, Som varit mitt hem vid de lekande vågor; Nu okända öden jag bäfvar emot, Så ensam jag står här i vågornas hot, Uppå hafvet. Och åter går solen så strålande opp, Strör guld öfver leende Herta; Hon manar till bön och med nyvaknadt hopp, Bepanteras mitt längtande hjerta. — Framåt ilar jag genom vikar och skär, Natunr! O hur skön skådar man dig ej här, Uppå hafvet.