Det blir wäl Riksdag! Detta utrop, som är blifwet till ett ordspråk wid de alla förhoppningar, fom både enskildta personer och ywarje menighet i wårt Land städse gjort sig för ett blifwande riksmöte, är ide blott ett gif-aft på att rifsdag snart skall inträffa, utan och en uppmaning till hwar och en fosterländskt tänkande man och de särskildta fom hällena inom Fäderneslandet att bereda fig till ett wärvigt och rvifg-nyttigt uppträdande wid det fommande folk: mötet. Swenska folket har neml. af ålder den dyrbara och stolta rättigheten att med Landets styrelse fritt få rådslå om MNifets angelägenheter, och det med den wid sträckta rätt, att ide utan Ständernas ja och samtycke en bofftaf får ändras uti wår antagna lag efter att wåra ffotter få ölas med ett enda öre om ide folket det will och bifaller, — en rättighet, den wi ärft af wåra för fäders mod och wisdom, men den få många andra folt ännu sakna och för hwilken de gerna skulle wilja utgjuta sitt blod. Må då wi, fom i detta och få många an dra fall äro få lyckliga, också med fans och klokhet lunna riktigt begagna denna stora och dyrbara rättighet! Och snart är det åter rilsdag, då wi åter få tillfälle att wisa, om wårt folk är wärdigt of hafwa och njuta denna wår riksdagsrätt. Men, ehuru hwarje medborgares uppfostran alltid och i främsta rummet bör gå ut på att bilda dugliga, upplysta och samwetsgranna folkombud, är det doc, när tiden snart åter är inne för ett nytt riksmöte, alltid en starkare påminnelse för alla fosterlandswänner att då Lifligare tänka på Fäderneslandet, dess angelägenheter och de ombud, fom då snart skola kallas att bewaka de hem mawarandes rätt och fördelar. Men när tiden för folk: mötet är för dörren, då är det för fent ej blott att bil: da fig för riksdagswärfwen, utan också för att då först begrunda hwem fom kan wara nyttigast att wäljas till riksdagsman: begge dessa angelägenheter, helst den förra, böra långt förut wara wäl beredda och öfwertänkta. — När engång wåra lärowerk, ställda på en mycket mer folkenlig grund, eller med mera och hufwudsakligen få stadt afseende på de för medborgerlig bildning wigtigaste läroämnena, d. w. s. Fiderneslandets geografi och hiftoria, modersmålet med ordentliga tale-öfningar, de na turhistoriska wetenskaperna samt fort begrepp om Rikets grundlagar, rigtigare lyckats uppfostra wår ungdom till Swenska medborgare, blir det naturligtwis mycket lättare att inom alla ståndsklasser wälja dugliga folkombud. Men redan dessförinnan, och ehuru rvifsdags-mwmäfendet nog är inweckladt och omfattande få mångfaldiga angelägenheter af största wigt, är det wisserligen ide omöjligt, att bland ett folk, begåfwadt med få godt moderwett och stigande fosterlandskärlek, funna finna lämpliga riksdagsmän. Tydligt är, att wi härwid mest hafwa afseende på allmos gen; ty adeln är sjelfwald till riksdagskallet, prefterffapet eger en jemnare bildning och borgerskapet har och ges nom stadslifwet och fonununal-befttyren wanligen någon wana mid offentliga wärf. Men äfven allmogen, med det goda praktiska förstånd den Swenska bonden eger, bör ej heller Ha swårt att bland fig wälja gagneliga rilsombud — det oc en lång erfarenhet från wåra flesta landskaper wisat. Men då bör allmogen, äfwensom de andra wäljande stånden, hwillet ide ännu alltid och alle städes skedt, ej wälja fina riksdagsmän på slump, i högen eller efter inskränkta beräkningar, d. w. s. icke lemna sin walröst åt den mannen, som t. ex. blott är en stortalig focfen-opponent, har påbyggnad med tegeltak, är en slängd bränwinsadvokat eller har några tusen da ler utlånta på ränta, utan blott wälja den medborgare till riksombud, fom, jemte nödiga insigter i de wanliga samhällsbestyren och ortens allmänna angelägenheter, har godt sundt förstand, redlig wilja och nog oräddhet att t1 —— —