Ego-skifte och Skogs-Kommitteer, Stiftet af Gotlands söndersmulade och kringkastade egor, denna stora och nyttiga sak, som wår yppersta Landshöfding, Baron von Segebaden och den utmärkte Förste Landtmätaren M. I. Lallerius på 1780-talet ide mättade fullt genomdrifwa, är un ändtligen icke blott beslutadt, utan och här redan i full gång, såsom man hoppas och tror det till Landets förkofran på allt fätt, fastän förrättningar af detta flag alltid medföra mycket beswär, stora rubbningar och kännbara kostnader för jord egaren. Allt detta gör, att Gotland nu för bonden är en skärseld och för landtmätarne ett kanaans land. Men, då saken i det hela är god och nyttig samt uti Rikets nästan alla öfriga landskaper redan för längesedan haft de lyckligaste följder för akerbrukets utweckling och hus: hållningens förkofran, skall den wäl också här oaktadt de många fwårigheterna omsidor hafwa en öfwergång och då medföra en helsosam werkan. Och att denna bryt ning ej för allmogen skall bli alltför odräglig, hoppas man få mycket wissare, fom alla wederbörande tjenstemän och isynnerhet landtmätarne, nog inse sakens stora wigt och för dess framgång helt säkert, jemte sina egna stora fördelar härwid, med upplyft känsla af billighet och rätt wisa utföra denna folkets och Landets stora angelägenhet till allas slutliga belåtenhet. Men, med alla de stora blifwande fördelarne af eg0liftet, följer dock ett stort bekymmer för fofterlandsmännen och för hwar och en, fom med klar insigt älskar Gotlands öde för en lång framtid, neml. det, att Lan det, såsom det allmänt paftas, just genom det beprisade egoskiftet kommer att mista all fin aterstående skog! Ty de jordegare, som befinna sig bland skogslösa grannar, hugga nu sanslöst ned sina skogsparker till sista pinnen, för att under det pågående sliftet rädda åtminstone ffoggwärdet; och få går det undan för undan, och hwar och en förstör skogen i ringaste rot för fig sjelf och för andra. Detta är olyckligt för den dag fom nu är, men ännu mera olyckligt och hotande för barnabarns barn och Hela Landets framtid; ty det är sannerligen såsom all werldens wetenskapsmän och upplysta hushållare tusen gån ger sagt och man hundra gånger upprepat: om ett land skall kunna hoppas en glädjande utweckling och styrka i längden, är det alldeles nödwändigt, att man med myc fet större aktsamhet och på allt sätt hushållar med den dyrbara skogen, ty den är ide blott fattigmans tröja och rikemans bästa bergning, utan jemwäl särskildt för oss här hufwudsalligaste grundwilkoret derför att wårt Gotland allt framgent må förblifwa ett godt land. Ty skogen är neml. i Guds stora werldshushållning af den ytterliga wigt, att, om den förstöres, så få sol, wind och frost allt för stort wåld öfver de nakna slätterna, mol nen förswinna och himlen sjelf kan ej i rika regnskurar nedgjuta sin wälsignelse öfwer landet, hwilket då för wåra efterkommande blir en ödemark, fom ej mäktar föda hwarken djur eller menniskor —, en uselhet och ett olycksöde, som redan drabbat många länder, hwilka tanklöft förstört fina skogar, såsom Island, der numera icke en buske wä rer eller fan wäxa, Oland, der i många kyrtsocknar ej ett piskskaft eller en slädstaf kan fås samt der follet alldrig får ligga i eldadt rum och måste koka sin mat wid fo-gödfel, och uti det sköna Grekland, der, oaktadt det herrliga luftstrecket, skogseländet är lika stort; ja, StorSödret, eller Gotlands skogsfattiga förra del, fom fordom haft få wacker timmerskog, borde tillräckligt tunna lära oss nödwändigheten af en mensklig och förnuftig skogshushållning. — Och må man då hafwa samwete för Landets framtid och alltid komma ihåg, att, der ffogen engång är riktigt förstörd, der kan man för millioner sedermera alldrig få skog att återwära! Då wåra skogar (och dermed Landets hela framtid) werkligen nu äro hotade med allmän undergång, den stora — i: ——