Flugan. Berättelse af J. F. (Forts. fr. föreg. N:o). Surr! Surr! Och dock kunde hon icke se flugan. Lampan var icke stor eller präktig; men den hade likväl en vacker, hvit kupa; på denna stirrade Ulrika med ofrånvänd blick, ty flugans surrande kom från den. Plötsligt såg hon en liten svart punkt derinne: den rörde sig än upp, än ned. Surr! Surr!? lät det svagare och svagare. Det var flugan, som, lockad af skenet, förvillat sig i den förrädiska snaran och nu icke kunde hitta ut igen. Surr! Surre! Den gjorde ännu en fruktlös ansträngning, slog med vingarna och föll död ned på bordet. Då utstötte Ulrika ett rop af smärta, utsträckte armarna och lade hufvudet snyftande på dem. Modren kom instörtande från den ena, fadren från den andra dörren. Hvad är på färde? frågade begge. Ulrika upplyfte icke hufvudet, utan pekade i tyst smärta på den döda flugan. Modren böjde sig ned, såg flugan, som låg med de i dödskampen utspända vingarna, och utbröt halft ond, halft lcende: En fluga!