LU De wåadliga sotjberna ul 1999 Ulv Jorsattning Jormoda wi Red. lika med oss ännu hafva fett få eller inga spar i mwerte ligheten. Wi äro utan twifwel öfwerens hwem wi hafwa att till strifwa detta lyckliga förhallande. Men wi äro sa mycket mindre öfwerens om författningens rätta uttydning. De af Red. aberopade orden ur 1571 års kyrkoordning, hwilka Ned. säger of ide hafwa funnit för wart ändamal nödigt att anföra: Aro oc nagre blend presterna fom heller wilja enfamme höra skriftermal i deras socknar pa det de dess bättre maga få weta huru det sig med hwar och en som under deras wardnad är rätteligen tillstar, det slall wara dem fritt, synes Red. första få fom slulle de innefatta en rättighet för presterna att neka en förs samlingsmedlem att lata fig betjenas med ssriftermal och nattward i annan församling och af annan prest. Äfwen med glasögon kunna wi icke läsa orden annorlunda än att deruti stadgas att ehuru förmonligt det i särskilda fall må kunna wara för en Ahö rare att bli striftad af en annan än sin sockneprest, skall fodnepresten likwäl ide wara styldig att halla fina sockenboer flere frriftefäder på en gang tillhanda. Om sockenbandets löshet eller fasthet handlas här uppenbarligen icke i widsträcktare man än denna. Minst i tre artionden hade Laurentius Petri haft fin kyrkolag för ögonen, och i det första artiondet wäl äfwen Olaus. Ii tro forts farande att Red. i sockenbandsfragan har dem rakt emot ftg. Sannt är att före 1859 ars författnings tillkomst prest kunde utan att under alla omständigheter derigenom wara till embetsfel förwunnen, wägra prestbewis at den fom mille begagna det för att gå till skrift hos annan prest än sockenpresten; men oss är atminstone ide något fall weterligt der en sadan wägran werkligen förckommit utan har den som begärt prestbewis, erhallit ett sadant. Da sa tillgatt, tro wi of ha warit fullt berättigade att säga att ifråga warande nya lag sjelfwa werket ide är nagot annat än ett ans tecknande till protofollet af hwad fom redan förut förefunnits. Wi hafwa ide sagt att den nya lagen stadgade ingenting annat än hwad fom war stadgadt förut, utan wara ord lyda sa: Till wart presterskaps heder känner man icke att tillatelsen till detta undantag stall hafwa blifwit de förande af sin ordentlige kyrko: herde förmägradt. Red. pastar att enligt samma kongliga författning pastor i den församling der någon främmande begär att få komma till skrift och nattward, ide heller eger rätt att denna begäran affla få midt den sökande öfwerhufwud finnes wara till nattwardsgang behörig. Red. widhaller saledes fin förra mening ehuru fär war synes wara henne. Red. widhaller den öfwertygelsen att genom den omförmälta författningen hwilken prest fom helst i Swenska kyrkan fan bli de jure eventuel själasörjare för 3,600,000 mens niskor. YIHi nödgad här anlita den wäl allmänt erkända, men i praxis ofta illa tilltygade grundfatfen, fom till och med war erkänd under sjelfwa det pafwiska mörkret, neml. den domareregeln att det fom ide är rätt och skäl, det fan ide heller wara lag? Wi fraga då i all ödmjukhet om det fan mwara rätt och skäl att en prest skulle kunna twingas att skriftas och gifwa nattwarden när fom helst och åt huru mänga som helst fom ide tillhöra hans församling. Men Red. anser fig hafwa lagens bokstaf för fig. Wi måste för wart ändamal aberopa författningen wida fullständigare än det af Red. skett. Den lyder få: YIi Carl etc. göre meter ligt det wi med rikets ständer funnit godt i nåder dels förklara, att det i 3 Kapitl. 4 Kyrkolagen förekommande stadgande att barns döpelse skall förrättas af prest i den församling der barnet födt är, icke utgör hinder för prest i annan församling att döpelsen werkställa, då han derom anlitas; dels ock med ändring af 11 Kap. 11 S samma lag, stadga, att om nagon åstundar, att äfwen mid annat tillfälle än då nödfall inträffat, låta fig skriftas och anamma Herrans Nattward i annan församling än den till hwilken han hörer, eller att för ändamalet söka annan prest än den som i denna församling är anställd, sadant må wara honom tillatet, der han med fin själasörjares bewis styrker att han till sakramentets begående är efter gällande lag oförhindrad. Wi hemställa nu till Red:s och till andra benägna läsares ytterligare bepröfwande huruwida mi ha ovätt i följande påståenden: 1) J denna författning förändras Kyrkolagens stadgande om barns döpelse af sockenprest och om skrift och nattwardsgang utom nödfall hos sockenprest. 2) Den prestens pligt hwilken sökes om barndop, och den prestens pligt hwilken sökes om skrift och nattwardsgang är i asseende på den sökande alldeles enahanda. 3) Författningen föreskrifwer att Kyrkolagens 3 Kap. 4 ide utgör binder för annan än sockenprest att döpa då han derom ans litas. Om en lag ide utgör binder för en handling enligt hwad en annan lag förklarar, få har den fednare lagen ide sagt att han är twungen att göra denna handling. Alltså är prest ide tvungen att döpa utsockne barn, när han derom anlitas. Om en log ide utgör ett hinder för mig att emottaga ett anbud eller efterkomma en begäran, få är jag ide derföre twungen att mottaga anbudet eller efterkomma begäran. 4) Författningen föreskrifwer att om någon önskar att äfwen utom nödfall emottaga aflösning och nattward i utsockne kyrka eller att derom anmoda utsockne prest, så är sadant honom tillåtet. Det är honom saäledes tillåtet att åstunda detta presterliga biträde mare sig i utsockne kyrka eller eljest af utsockne prest. Om fåledes Kyrkolagens 11 Kap. 11 3 ide numera utgör hinder för utsockne prest att en sadan åstundan efterkomma, få har författningen dock ide sagt att han är twungen att werkställa dessa förrättningar. 5) Salunda har församlingsmedlem genom den ifrågawarande författningen fått rätt att söka, men icke makt att tilltwinga sig utsockneprests embetsbiträde i de omförmälda fallen. Red. äter åberopar författningen få att om någon ästundar att — — lata sig skriftas och anamma Herrans nattvard i annan församling än den till hwilken han hörer — — sådant må wara honom tillåtet. :Det heter ingalunda7, tillägger Red., sadant må funna honom tillatas, utan det heter, wi upprepe det: Så dant må wara honom tillatet. Men att något af lag är mig tillåtet, det betyder, enligt hwarje för of bekant sprakbruk, alldeles detsamma fom att det icke får mig förmwågras. Äfwen med den uttydningen kommer Red. ide sitt mal närmare. Fragan är ju alltid den: hwad är honom tillåtet antingen att söka annan prest eller att tvinga annan prest till de meranänmde förbättringarne? Och hwar står ett ord om denna tmängsmakten? Och wi tillägge: Av det tänkbart att wåra församlingsmedlemmar skulle wilja mottaga särslildt nattwarden af den som de skulle dertill twinga ? EEE. A..LL...e.Le..........s....-....HFHHFFHFHZzrN I vår Md has hoss 2 AR RN 1