AIDDOYH VER el MuMurvV. Tidens allwar. Sedan ändtligen efter otaliga ftrider sträfwandet till ljus, förnuft och frihet blifwit allas rätt och det all männa omdömet den oskyldiges skydd samt då de menffliga rättigheterna ide blott längesedan blifwit högt uttalade, utan ock alltmer börjat åtnjutas af något hwar, också af de fattiga eller förtryckta, är det naturligt att man ofta för höra höga nödrop och beskärmelser af dem, fom fordom mest ensamma njöto af alla samhällets fördelar. Dessa grufwa fig öfver wåra dagars samhälle, fom de tyda alldeles upp: och nedwändt, öfwer bristen på den fordna tillgifwenheten, wördnaden och Tydliga tron på de bättres myndighet i all ting, de klaga öfwer de sämres uppnäsighet och oerhörda anspråk och sucka öfwer den gamla goda tiden, innan den olyckliga jemnlikheten och skamlösa klandersjukan hördes af. Den ti den war det annat, säga de, då war det respekt, man fick hålla sig på mattan, inga pojfar gingo då med käpp och fmåjungfruarne brukade minsann hwarken hattar eller negligeer, m. e. o. det war då allwar i tiden! — Men om man med billighet fer på dessa förhållanden, skall man finna, att deja förtwiflade klagare werkligen hafwa orätt i det mesta. Ty man besinnar ej, för det första att de s. k. bättre ofta sannerligen äro föga bät tre än de s. k. sämre, att de förra nu ide sällan wilja förhalla de sednare rätt obetydliga och helt och hållet ins billade företräden, att deremot de lägre klasserna under länga årtusendet blifwit rysligt försummade och mifhandlade af de mera bildade follstanden samt att förra tiders herrskare och deras tjenare således med föga allwar och redlighet handhaft fina förmanswärf till folkens upplygning och sällhet. Dessa jordens mäktige, försoffade af njutning och sjelfswald och utan all det offentliga ombdör mets och lagens aga, skänlte fina fuckande likar minsann all: drig godwilligt friheten och ljuset; ty menniskowännerna woro bra tunnsadda i dessa s. k. gqmnla goda tider! Nej, deja lyckligtwis gångna tiders follledare hade oftast intet högre allwar för fina åligganden: de woro wanlis gen grufligt olunnige, råe och oegennyttige, stodo enwist met förnuftet, det wälgörande ljuset, som wille stråla ut från wetenskapen, förwredo den sjelfgjorda lagen till egen fördel, satte fig tvärt emot all folkbildning, misssriktade det allmänna förftåndet derigenom att man i alla hörn predikade snömos och obegripliga fraser i stället för enkel sanning och ett kristligt lefwerne, städse bållkaftande med stora ord och widnnderliga satser utan allt begrepp och med beqwäm hämvisning till de obestämda fönflornas område; och för denna eländiga folkuppfostran togo de dertill ganska hederligt betalt. Nej, nej, det war mwisserligen icke mera allwar i förra tider än det nu är i wår. — Då nn ändtligen sanningen och friheten börjat hägra för folken, fan man wäl undra på att de begär ligt sträswa derefter, wilja fe fina styrare litet närmare på fingrarne och att de en gang önska komma i åtnju tande af den rätt och sällhet, fom werldens ädlaste tänfare och fristendomen sjelf lofwat dem? Det är wisst font, att wi erfara myden lättfärdige bet i lefwernet och tanklös waldsamhet i samhället ocksa uti wåra dagar — hwilfet dock är naturligt då tidnin garne nu omtala allt, ondt och godt och när wi lefwa i en tid af oro, fom har få mycket att förbättra; men, oaktadt nagra llena huswuden, fom twifla på menfflighetens framgang och wara enfaldiga jämmer wurmare, som, förskräckta af tidens förderf och förnuftets hotande stämma, wänta på yttersta domen, emedan wär Herre nu tros hafwa släppt werldstömmarne, sa är det dock ett uppe lyftande och tröstande skadespel att just i war tid fe det uppriftiga och allmänna allwar, fom i alla afseenden gripit menniskoanden. Det är ej mera blott den enslige tänfaren i fin bolkammare eller några få menniffomwän ner, som tyst forska efter sanningen och urlilden till menniskans sällhet; nej, höga och låga, den olärde med: borgaren, arbetaren, qwinnan, alla feta hwar på sitt wis efter sanningen, tänka öfwer fin ställning: och salunda är i wåra dagar sanningsfölandet och fällhbetsbegäret OLifwet sa allmänt och lifligt. Allt menskligt maste alhvarligt genomforskas, redas, llargöras, maste begripas, fat tas utan auetoritets-tro, kontrolleras, allt ordnas under allmänna wettets eller wetenskapens fara begrepp. Må man ej frukta för trons och de högre, heliga lifsåfig ternas eller den menskliga lefnads-harmoniens undergång under denna menniskohjertats kamp med känslorna och twiflen: de skela Mott befäftas derigenom. Detta tidens allvar har och först werkat mera allwar i de lärda fys: selsättningarne: i historien forskar man efter förfädrens