— ——.— En fasans natt. Meddelande af M. Krotzsehman. Det är nu en mängd af år sedan, då jag såsom krämare genomreste en temligen klent befolkad trakt af Wales. En dag öfverraskade mig nattens inbrott i en stor, enslig skog, der jag under de sista tre milen ej sett till någon boning. Solen gick ned och djuptgående, svarta moln, hvilka hotade med regn, förmörkade himlen så, att min vandring började blifva ytterst obehaglig, så mycket mer, som jag ej kände vägen och cj visste huru långt jag ännu hade att gå för att hinna någon menniskoboning. Härtill kom, att under det jag så trött och hungrig vandrade ett obekant mål till mötes, det redan länge hotande regnet började falla, och man måste medgifva, att min belägenhet var temligen nedslående. Men da åter en timma förflöt, utan att något ljussken ville visa sig, under det vägen blef allt smutsigare och bottenlösare, sjönk mitt mod allt mer och mer och jag hade redan till hälften beslutat att göra halt under något träd och der tillbringa natten så godt jag kunde. Jag gick dock ännu vidare en half timma, tills plötsligen, och just då jag full af förtviflan stannade, en svag ljusstrimma visade sig i fjerran. Med nyvaknadt hopp gick jag vidare, ehuru jag fruktade, att den förhoppningsfulla stjernan slutligen skulle viaa sig som ett bedrägligt irrsken.