Slöjd skolor för Flickor. Då en af mar tids madrafte tankar, eller den om arbetets ära, alltmer mognat till frukt och man allt flas rare börjat inse, att arbetet sjelft medför de största fördelar för samhället samt den säkraste tillfredsställelsen för den enskildte, är det med stor glädje som wi erfara hwarje utweckling At detta hall. Men genom ett olydligt missförstand om begreppet af arbete och sannt mens niskowärde samt med löjlig förnämhet, har man stundom blygts för ärligt arbete, äfwen om man werkligen bes höfde dess frukter, och inbillat fig, att de s. k. bättre blott äro födda för att roa sig och, som det heter, njuta af lifwet, lemnande mödornas tyngd at de s. k. lägre follllasserna, till hwilka derigenom och detta tidsförderf slutligen spridt fig. Dessa förwända begrepp, under stödda af flera omständigheter och nyare tiders uppfinningar, werkade isynnerhet skadligt på qwinnornas upp: fostran (ty ynglingarne fingo alltid utom hus den nyt tiga slitningen med den praktiska werlden), och gjorde att alla de gamla husslöjderna, sasom att karda, spinna, wäfwa, m. m. och hela den dermed sammanhängande husliga werksamheten, alltmer föraktades, glömdes och afstadnade. Och dermed blef då qwinnan, som så länge på allt sätt blifwit wamwardad, med fin fjäls liflighet och länslofullhet allt mer ledig för nöjet, d. w. s. för den vetande romanen, den tomma konversationen, paryren å la mode, promenaden och balerna; och Mott tapiferissömmen bibehölls ännu, just för dess onyttighets skull, sasom det enda arbete, som war nog förnämt att en bättre qwinna derpå kunde hwila händerna. Och mången husmoder kunde sa hwarken sköta sländan eller skytteln, ja, wände sig snart med leda från både grytan och waggan, dessa föremal, hwilka, få alldagliga de äro, dock för hwar och en renhjertad qwinna, drottningen och torparhustrun, äro de wärdigafte för hennes äregirighet och de wigtigaste för hennes sällhet. Sa förrocktes tan farna, ett öfwerflödigt lefwerne i prål och lättja blef landssed och qwinnan ett rof för lyxens yra och en inre tomhet; och wardt da arbetets ära glömd och dermed ock all werklig huslycka spilld. Ty den qwinna, som ej fon sömma de fäder hon sliter, ej koka den mat fom sättes på bordet, utan blott kikar ut åt och gör les honneurs wid högtidliga tillfällen, bon mättar ej föra någon ren lycka med fig i boct. Derföre blir ock tefwernet dyrare, äktenskapen färre och mangas sällhet — ingen. Och under isen är alltid den man, som fätt en hustru utan hushallnings förständ, hon ma för öfrigt ha hwilka dygder och älsku ärda talanger fom heljt; tt) blott nagot hushallswett hos henne räntar snart mer än en hemgift af 10 eller 20,000 N:dr. Men denna lif ristning at det flärdfulla i qwinnans själsbildning och uppfostran, ofta bortwänd fran hwarje allwarsam och nyttig sysselsättning, gjorde henne ingalunda lyckligare: det är först efter mödorna fom det rätta nöjet med fjälsfriden kommer, ty endast den flitiga handen gör hjertat gladt! Och den ömkliga pensionsbildningen, fom ingas lunda tillfredsställer hwarken hjerta eller förstand, nekar henne att rifiigt fatta, d. w. s. att hafwa fullt nöje af en god bok och ersätter ej ett werkligt arbete. Derföre blifwa ock många af wår tids flickor, blott och bart af själstomhet och den olyckliga sysslolösheten, antingen tanks lösa yr hättor, manffens-englar eller suckande läserskor. Nej, ära at de gamles husordning, enkla gudsfruktan och allwarsamma uppfostringssätt med strängt arbete, hwarefter först hwilan fick lomma och då nöjet ej gjor des till dagswerle: lyckliga tid, da hwarje hus war en slöjde skola! En ädel ssälsbildning of bokwett och talanger samt en fullkomlig insigt i husbestyren utesluta inga lunda hwarandra. Men, då Fäderneslandet gjort få mycket för gossarnas uppfostran, är det wäl nu hög tid att nagot ocksa göres för flickornas bildning; hwilken da, Ami:i:iiWt—— Nl ——————— —