betjenterna voro nära att frysa till döds, der de sutto ute och väntade på sina herrskaper. Nöden är uppfinningarnas moder, och en af kuskbrödraskapet hittade slutligen på en list för att lindra den allmänna nödstälda belägenheten. Han begaf sig till en butik i grannskapet, der alla möjliga tillbehör för en masquerad funnos att hyra, utvalde en domino, masque, m. m., iklädde sig sin nya kostym och spatserade derefter helt djerft uppför palatsets trappor, i det skyldtvakten naturligtvis tog honom för en af de kejserliga gästerna: han steg in i den rikt upplysta förstugan, hvarest från rummen till höger en glädtig musik och dans smekte hans öron, medan från de till venster den behagliga ångan från saftiga och förträffligt lagade rätter på det mest angenäma sätt kittlade hans näsa. Såsom man lätt kan föreställa sig, följde han sin näsa, såsom ordspråket säger, steg in i förfriskningsrummen och kastade sig med en äkta gourmands glupskhet öfver de solida rätter, som stodo på buffeten framför honom, nedsköljande dem med det ena glaset efter det andra af de yppersta vinoch spritdrycker, utan att försumma kaffet och chokoladen, som välkommande ångade emot honom. Sedan han sålunda vederbörligen stärkt och upplifvat sin inre menniska, skyndade han ned till sin plats och öfverlemnade samma talisman till en af sina kamrater, hvilken i sin tur tog en liknande öfversigt af tillställningen och sedan han gjort full rättvisa åt palatsets kulinariska anrättningar, yppade hemligheten för samtlige kamraterna, hvilka derpå en och en i sender begagnade sig af den funna trollnyckeln till den epikureiska buffeten. Storfursten (den nuvarande kejsaren) kom händelsevis att titta in i förfriskningsrummen och frågade hofmästaren huru sällskapet roade sig i hans departement. — Ah. inte så synnerligt, ers höghet, var svaret, med undantag af en masque, som tömt dussintals buteljer vin och spritdrycker, förtärt väl sina tretio kalkoner och annan fågel och sköljt ned alltsammans med hundradetals koppar kaffe och choholad — och, Gud hjelpe mig, ha vi inte honom nu här igen, ers höghet! — Prinsen gick åt sidan och lät den nyanlände gästen närma sig ett sidobord, vid hvilket han också ganska riktigt förplägade sig på det rundligaste. Förvånad öfver denna allt slukande personnage, följde honom prinsen ut ur rummen, och som hans misstankar stärktes ännu ytterligare derigenom att han såg den okände taga vägen nedåt trappan, i stället för att gå in i balrummen, hejdade han honom, i det han sade: Hvem är ni, min vän? Den stackars karlen, som sålunda blef gripen på bar gerning, föll på sina knän, bekände både sina egna och kamraternas synder och bad om nåd, framställande såsom ursäkt den starka frestelse, som den skarpa kölden och hungern hade utlagt för dem. Prinsen skrattade af hjertans lust åt det lustiga skämtet, som blef ett ypperligt samtalsämne i den kejserliga cirkeln, men slutade med en kejserlig ukas, så lydande: Man gifve vid dylika tillfällen mat och dryck åt de utanför väntande kuskarne. En herre inkom på en restauration och skakade regnet af sin kappa, dervid yttrande: — Förfärliga stormbyar i afton! — Jag kan. svarade skalden Brann sam var