bet nyss ja blomstrande landet? En jruktanswärd jordbäfning hade bemjött det. Der förut rifa städer lago, gapade hiskliga afgrunder. de och förhärjade lago fälten; en fiendtlig här hade trängt in i landet, hade brännt, plundrat och förstört; i dess spar följde fjutkdom och dyr tid. Vergsbruk och handel lago alldeles neder. Jus get skepp lät lustigt fina segel swälla; dödstystnad hade tridttfrället för det fordna glada lifwet. Förskräckt wände engeln tillbaka till den oskapades thron, sjönk bäfwande ned för hans ansigte och berättade under tarar den grymma förwandlingen som han skadat, och stildrade med wältaliga ord menniskornas jemmer och elände. PwHörde du mi mitt namn nänmas? fragade Allah. SD, Herre swarade engeln, öfwverallt nämnde man dig. Ditt namn war i allas num; till dig ropade Man, fom till den ende hjelparen och tröstaren. Men jag sag i allt din stränga men rättwisa straffdom, höljde mitt hufwud och drog didan. Men Allah fade: Åcke sasom en straffdom sänder jag ångest och nöd öfwer folken och menniskorna, utan för att föra dem lut trade och renade till mig. Menniskans swaga, lättrörliga sinne fan ej bära en jemn medgang. Endast alltför gerna blir hon öfmermodig och huller jordisk tyda för det enda malet, fom hon bör efterfträfiva. Jcke af wrede, utan för det jag älffar menniskorna, sänder jag dem plagor och wederwärdigheter, ty endast pa det fättet inse de sin sanna bestämmelse och wända ater in på dygdens stig. Menniskoslägtet maste lida, pa det att det ur lidandet matte bewekas att söka fig en wig till de saligas fröjder. —r. (Norrköpings Tidningar).