— — — Uyr toddy. En uniformerad och dryg ungherre inkom en afton, med hatten på hufvudet, på ett schweizeri och frågade värden, om icke grefve X. och baron O, synts der. Värden svarade, att de ännu icke varit der. Då komma de sannolikt snart; gif mig en toddy medan tiden går, sade den unge mannen, i det han kastade sig på en stol, alltjomt behållande hatten på hufvudet. Men de påräknade vännerna utebletvo, och den väntande tömde sin toddy under åtskilliga utrop af otålighet mellan hvarje klunk. — Hvad är jag skyldig? frågade han slutligen och steg upp från sin plats. —En riksdaler banko, svarade värden. — En rdr bko, upprepade ungherren; hvad f— vill det säga? En toddy kostar ju annars 18 skilling. — Ja, för vanligt folk, svarade värden helt godmodigt, ,men personer, som äro så förnäma att de icke kunna taga af sig hatten då de komma in bland hyggligt folk, böra betala minst fyra gånger så mycket som andra, — Unga herrn måste betala, och man känner ieke om han fortfarande dricker sina toddyar till en rdr bko stycket. — Slillingens värde. En Kattunstryckare i Manchester blef på sin bröllopsdag öfvertalad af sin hustru att dagligen bestå henne en butelj öl. Han sträfvade i början emot denna öfverenskommelse, ty, ehuru sjelf drinkare, hade han helst önskat att få en fullkomligt nykter hustru, men han ingick dock derpå. Begge arhetade de strängt, men han, stackars man, tillbragte sin mesta tid på krogen, under de timmar då fabriken var stängd. Utom vid frukosten sågo man och hustru hvarannan sällan; men gom hon höll allting hemma i god ordning och hennes anspråk på bidrag för hushållets underhåll voro ganska måttliga, klagade hon aldrig. Hon åtnjöt den öfverenskomna dagliga portionen och han förtärde i allmänhet dubbelt så mycket. Ingendera gick den andra i vägen eller var på något sätt stridig af sig, utom vid ett och annat tillfälle, då hon under iwarjehanda förevändningar sökte förmå honom komma hem en timma tidigare på qvällen och någon gång att tillbringa en hel afton i hemmet, men detta inträffade dock sällan. De hade nu varit gifta ett år och på morgonen af deras bröllopsdag sade han, efter att med en slags ångerfull känsla hafva i tysthet betraktat hennes nätta och täcka gestalt: Ack Mary, vi hafva icke haft någon förlustelsedag sedan vi blefvo gifta och hade jag bara haft något i behåll, skulle vi hafva gjort en tur åt landet och hälsat på min mor, Skulle du gerna vilja göra det, John? frågade hon med mild röst och med en blick, deri nöjet att höra honom tilltala henne lika vänligt som fordom framkallade på en gång ett leende och en tår. ,Vill du fara, John, så skall jag bestå kalaset. Du bestå, sade han med ett småförargligt löje, ,har du då vunnit på lotteriet, hustru?4 Nej, svarade hon, ,men jag har fått min ölbutelj. Fått hvadför slag? frågade han. Mitt Öl. — John förstod henne icke ännu, tills den trogna qvinnan bakom en lös sten i kakelugnen sramtog en gammal strumpa, uppräknade virdet af hennes dagliga ölportion med 365 trepencestycken (utgörande i Svenska pengar omkring 80 R:dr) och läggande dem i hans hand utropade hon glad: ,Nu skall du hafva en förlustelsedag, John! Han blef slagen, förvånad, kände ett styng i sitt hjerta, men var på samma gång högst belåten. Han tog dock