De lycklige och de olycklige. Utkast af Fredrika. (Forts. och slut fr. föreg. N:o). 3. Anspråkslöshet och fåfänga. Maja var hunnen till sexton år, hade med de andra barnen slutat undervisningen i religionen, och satt nu med ett djupt rördt hjerta i templet, der ungdomen i dag skulle aflägga sina högtidliga löften och upptagas i de äldre kristnas samfund. Vid 12 år hade hon förlorat sin mor, och äfven hennes fordna lärarinna den gamla mamsellen, hade lemnat detta jordiska. Ensam, som hon då var, hade hon ingen annan tillflykt än att emottaga en henne erbjuden tjenst som barnflicka hos en fattig handtverkare, hvars familj årligen tillvexte, och der hon från morgon till afton fick anstränga sina krafter, antingen att bära barnen, eller att hemta vatten, — eller vid sjön klappa de kläder, som frun sjelf tvättade, eller andra i ett hus förefallande tunga och simpla göromål. Hon hade ett hardt arbete, men blef icke hårdt bemött, och om kosten var tarflig, så delade hon lika med barnen i huset. Hon var sitt husbondetolk hjertligen tillgifven, tyckte sig nästan oumbärlig för de små barnen, som modren sjelf hade föga tid att vårda, och roade dem och vederqviekte sig sjelf med att sjunga eller berätta de