Swenska Språket, såsom underwisnings-åmne uti de offentliga läro: anfralterna (förslagstankar till wåra Skollärare). (Forts. fr. föreg. MN:o). Det andra slaget af wåra Swenska fpråföfningar war högljudd npplåsning af modersmålet, tal eler föredrag; hwilka öfningar helt säkert är det wigtigaste af skolans hela werksamhet. Ty härigenom skall Ynge lingen lära att klart och tydligt frambära de tankar han i alla läroämnen inhemtat, de känslor Han inom fig eger och praktiskt anwända fina insigter, eller redan i skolan öfwa sig uti den stora konsten att i ett ordnadt tal fritt bruka modersmålet, hwilken dyrbara förmåga skall för: wandla honom från en sluten, tyst kritiserande bof-mal till en praktiskt duglig medborgare, som med reda, styrka och behag wet att manligen framföra sina tankar till Fäderneslandets nytta: med ett ord, ynglingen skall härigenom bildas till en offentlig man. — Lärarens konst härwid är att wänja lärjungen från att wara en död bok och att i stället göra honom till en lefwande, talande, på andra werkande menniska; således måste man härwid Helt och hållet öfwergifwa den förnufts-dödande utanlexan, hwilken för den enfaldige (han må för öfrigt wara få lärd fom helst) är lika nödwändig fom trä-benet för den lytte. Men, fom man då måfte öfwa ungdo men till ett flags offentligt uppträdande, bör man, utan att beröfwa ungdomen dess skönaste prydnad, blygfamhe ten, ställa få till, att de unga smaningom förmå besegra fin naturliga blyghet och räddsla för att högt läsa och tala inför många. Och för detta ändamål har det bes befunnits bäst, att läraren sjelf först berättar eller dettas merar ett ur någon lärobok kändt stycke, ur historien eller dylikt, alltid till de blygares uppmuntran låter nå gon af de raskafte gossarna börja öfningarne på samma sätt och låter den unge talaren stå qwar på fin plats i bänken för att framföra sitt föredrag. Till att börja med bör gossen dagen förut Hafiva fått weta hwilket stycke han under lektionen skall tala öfwer, och han bör wanligen fritt få wälja detta samt uppmanas att under föredraget alltid gå få mycket fom möjligt från bokens ordalag och fram lägga sitt tal med egna ord och nya wändningar: fan han derwid tillägga egna tankar, förklaringar och flut satser, är det få mycket bättre. Skaldestycken och pfalmer bör man ej straxt anwända under tale-öfningarne. Under allt detta måste läraren ofta rätta den owane talaren, göra honom uppmärksam på ordens mening och innehåll, lära honom att allt riktigare anwända tungan, höja, sänka rösten, att tala långsammare eller lifligare samt gifwa talet det uttryck fom ordens inre betydelse fordrar; och bör läraren först och sist hålla efter wåra landsorts-tynglingar att de städse bruka riktig hög-focnffa eller att så rätt fom möjligt uttala hwarje fpråfljud, vokal eller konsonant. Ganska wigtigt är det oc i all: mänhet att barnen i skolan alldrig tillåtas att i hwad ämne som helst uttala ett enda swenskt ord med oswenskt ljud. När gossen då en tid, stående i bänken, utfört fitt föredrag, skall han sedan göra detsamma alltid stående wid lärarens bord på den upphöjda platfen eller uti far tedern. Men fom härwid alltid syftas på att meddela ungdomen en allt säkrare wana att med egna tankar och tal offentligen werka, bör man ej blott så snart som möjligt alldrig hålla dessa tal-öfningar inom den slutna klassen, utan alltid anställa dem i skolans största Hör-fal, samt äfwen få ofta ske fan då ditkalla flera klasser på engång, ja, någongång böra defa öfningar ske inför hela ffolungdomen och det helst i alla lärares närwaro; och om barnens föräldrar eller andra personer derunder äro tillstädes, woro det så mycket riktigare och mer uppe muntrande. ALk— —T