j wanprydde det mydet enlelt möblerade hwardagsrummet, få störfde det mig dock, då det, enligt min asigt, alldeles ide hörde till rummet. En dag unde jag ej lata bli att nämna detta, i det jag tillade, att en länstol för fader Martin wore mer passande för den platsen och ffulle erbjuda honom wida mer beqwämlighet. En lifallande nickning of Karin underrättade mig att hon delade min asigt och gladde fig åt, att jag uttalade en tanke, som hon res dan länge hyst, men ej wagat öppet säga. Margreta teg, men Martin swarade med allwarsam röst: Balträget har Gud gifwit of och det förtjenar derföre den bästa platsen i hufet. HÅ wi inte fatt allt hwad wi ega af Gud? frågade Karin. Wisferligen, men allt annat hafwa wi erhållit genom egen uppfinning, egen eftertanka; baktråget har blifwit oss omedelbarligen tillsändt af Gud; alla andra husgerad kunna wi förr umbära, men utan baktrag funna wi ej laga till wårt bröd, wårt bästa näringsmedel. Jag mill berätta för er historien om huru mens nifforna fingo baktraget. Wäl lydde Herrans ord, när det förfta menuiffoparet förjagades ur paradiset, salunda: I ditt anletes swett skall du äta ditt bröd men menniskorna kände ännu ej till brödet. Adam och hans hustru Eva bygde fig en hydda för att skydda fig för köld och regn, buro tilljamman torra löf för att bereda fig en lägerplats och rullade fram stenar att fitta på. En blixt, fom antände ett träd, lärde dem brulet af elden, och genom egen ef tertanka kommo de derhän, att gräfwa ett Hal i jorden, hwarigenom de bildade den första eldstad. Adam kämpade med dju ren; ban dödade dem. Eva kokte köttet; men hwad bröd mar, kände de ej. Wår ftamemoder sönderkrossade sädeskorn, fom hon plockade på marken, emellan stenar, blandade det salunda erhallna mjölet med watten, äfwensom hon rostade kornet; men allt detta war ändå ej bröd. Då förbarmade fig Gud öfwer deras elände, och, då Eva en dag gick från fältet in i fin hydda, sag hon i den ett prydligt baftråg af wackert ekträd och wid detsamma en skinande engel, med hwita wingar, fom tillagade en deg af mjöl. Förskräckt sjönk Eva ned på sitt ansigte, men engeln fade med mild röst: Blif ej för: sträckt, tv fe jag är kommen att lära dig brödets beredning, men: nistans bästa näringsmedel. Nu fom äfwen Adam in, och wek, häpen liksom Cva, till: baka wid asynen af engeln, men gratande af glädje ropade Eva till honom: Frukta dig ej, Gud har latit oss barmhertighet mes derfaras, och sändt fin engel, att underwisa oss att bereda wårt dagliga bröd. Men engeln swäfwade tillbaka till de Himmel ffa rymderna. Och baktråget? frågade jag. Det blef qwar i hyddan — af alla husgeråd, fom Adam och hans efterkommande under tidernas lopp förfärdigade, det enda, fom war en omedelbar fränt af Honom, till hwilken wi dag: ligen bedja: Gif oss wart dagliga bröd. Derföre har baktraget en hedersplats i mitt rum, och skall ej blifva undanträngdt af den wackraste möbel, ty jag betraktar det som mitt huses altare. Wi tego; ingen wågade mer säga ett ord mot bakträget. Fader Martin är längesedan död, hans bakträg har mast gif wa rum för modernare möbler. Äfwen jag är längesedan fom men till den åldern, då man afkläder sagor och legender det dofz tande omhöljet och skalar ut kärnan ät fig. Men med rörelse tänfer jag ännu på den hederlige mannens berättelse och inser dess djupa betydelse. Brödet är civilisationens grundwal, sträfwandet derefter impulsen till alla forskningar, alla uppfinningar. Baktrå get har blifwit hörnstenen, på hwilken det menskliga samfundets pelare hwilar, dä det förenar fig i bönen: YPart dagliga bröd gif oss i dag. —r. (Norrköpings tidningar).