tid dermed winnes och han då blir twungen att först tänla och det med ordning innan han skrifwer. Dock tilläts det att: på margen af skrifboken med blyertspennan och medelst enstaka ord swagt anteckna de tankar, som under skrifningen kunde uppstå i den unga författare hjernan äftoenfomTatt gå fram till läraren för att af honom tyst erhålla nödiga forta upplysningar om äm net, då denne ftundom höjde röften för att meddela klassen någon allmän anmärkning, hwarwid alla sågo upp och det allmänna skrifwandet afbröts för ett ögonblick. Eljeft war det då tyst i rummet, ty ingen gofe fick hindra kamraterna med samtal eller frågor, hwilla blott skulle beswaras af läraren; och denne fatt der uppe i ftolen, hörde blott det lena rafpet af författareswerffambheten och fåg ned på de små skriftställarne, af hwilla den ene med djupsinnig min lutade hufwudet mot Handen, en annan betänksamt ref fig bakom örat (liksom för att sålunda lösrifwa ideerna), eller en tredje med tante-diger blid stirrade mot taklisten, o. s. w. Men alla arbetade då med största ifwer, tittade ytterligare på marginal-anteckningarne och betänkte fig noga innan tankarna oåterkalleligen anförtroddes åt skrifbokens fruktade offentlighet. Stundom gick och läraren ned bland gossarna för att understödja och uppmuntra någon betäntsammare förz måga; och blott denna allmänna tilljyn war då ännu hans hela sysselsättning. Men snart Hade någon gosse fitt fria färdigt, eller trodde fig hafwa det, stref öftvers skriften, behörigen underlinierad, sist öfwer det, (på det icke någon obehörig sidoblick straxt måtte upptäcka det ämne han behandlat), skref dag och dato i kanten och framkom dermed till lärarens bord, då denne sednare gick igenom det, rättade det med blyertspenna, gjorde med låg röst hwarjehanda anmärkningar om ämnets behandling, gramatik, stil, m. m, men talade ocksa stundom högt till hela klassen wid något ammärfningg-wärdare misstag eller för någon wigtigare regel eller sak af allmännare art ; och fingo alltid de gossar, fom under tiden framkommit med fina böcker, höra på den pågående korrigeringen. För att på engång hedra landsortens folkspråk och upplysa saken, är bet mycket nyttigt att läraren derur ofta wifar somliga ords härledning t. ex. i afseende på substantivernas ges nera, verbernas böjningar, m. m. famt flera ords färs skildta och werkliga betydelse; ty de gamla bonde-målen ega i många fall en rikare fpråf-malm än den allmänna högsfwenffan. Och är det en ständig lag wid allt författande att möjligaft undwika utländffa ord och talefätt. Så fortgick det alltjemt: hela klassen ffref, utom de lär jungar fom ftodo kring lärarens bord och uppmärksamt fölide hans rättelser. Under lektionen hann läraren fås lunda wanligen rätta ganska många krior. Men fom llockan slog, lemnade alla gossarne fina böcker, såsom de voro, eller med oafslutade krior (som skulle fortsättas och rättas nästa gång), läraren tog dem under armen, och ektionen war slutad. Desa skriföfningar, fålunda handhafda, lemna wisserligen ej alltid straxt de yppersta frukter (ler på långt när ide fullständiga afhandlingar, men ynglingarne få derigenom alltid en wiss djerfhet i tanten, askhet i fingrarne och wana att utan fruktan framftälla ina åsigter samt slutligen äfwen förmågan att både ordtingsfullt och prydligt ffrifma modersmålet, — det förtåg, att detta gick allt bättre och säkrare för fig i de ögre klasserna —; och dermed följer oc den stora nyt an att inga underslef med fria-ffrifningen nånsin funna fe och att hwarken lärare eller lärjungar belastas med tågra förhatliga hemethemata, hwilka mer än något nnat uttrötta beggedera. Genom det raska skrifwandet, ärarens ständiga närwaro derunder för upplysningars leddelande och hans flitiga upprepande af reglorna för ättftafning, fats-följbernag riktighet, m. m., äro dessa riföfningar i modersmålet werkligen af stor praltisk nytta. (Forts.)