andra, obelatenhet och Jplit uppkomma och folklanden, fom mister all kraft och friskhet, dör ut. Nej, med moders-mjölfen och från barns ben skall wår ungdom uppfostras till funffap om wåra Fäders land och mine nen, och follskolan måste småningom, men owilkorligen så omgestaltas att hon förmår astadkomma detta; ty hon är oss allt för dyr och löftesrik att blott wara en anstalt för utanlexor. Samma fordran hafwa wi oc på wåra Elementar-skolor i afseende på hufwudriktningen af den uppfostran fom der meddelas, eller att den ut ländska lärdomen (så wigtig den oc är) ide drifwes främst och att det fosterländska derigenom tränges i wrån. Att felet i hela underwisningswäfendet är lika oförswarligt som lätt bewisadt, finner man deraf, att, jemte det s. k. lägre folkets allmänna okunnighet i allt utom katechesen, hwilken det fan — fom watten, från perm till perm —, de s. k. bättre, ja de bäste och sjelfwa fambhälls-gräddan också är förfärligt okunnig eller åt minstone utan all jemn bildning; ty alla grundbegrepp saknas. Med få undantag känna männen ide ens wåra grundlagar eller rikets stora angelägenheter och ställning, wårt lands natur och framfarna öden, hmarföre de ej heller funna läsa en tidning eller en bok af wärde, ynglingarne weta stundom ej skillnaden på tall och gran eller norr och söder, och wåra romanläsande damer weta minsann icke hwad de läsa; allt af den or sak att ide blott den kunskap fattas fom gör sinnet mot tagligt för högre wetande och ädlare nöjen, utan emedan jemwäl all lägre och enfaldig insigt om natur och eget land ide fins, fom kunde uppfostra tanken till allmänne ligare begrepp. Derföre, är ofta snacket och sqwallret jemte korten för något hwar, också i de högre kretsarne, sällskapslifwets enda njutning, och hwarje ofökt nöje samt all lyftning för själen oh det medborgerliga sinnet står i stöpet. Då kyrkan af flera orsaker, helst i wåra dagar, icke kan omskapa allmänhetens felaktiga åsigter, och då det endast är en wacker fras, att, bli menniskorne blott goda kristne, bli de oc goda medborgare, få är det i hemmet, eller nu i första hand, genom skolan fom mår ungdom skall till medborgerligt finne nppammas, d. w. s. icke blott gossarne, utan också wåra flickor. Ty dessa sednare, som man hittills antingen icke påkostat någon uppfostran alls eller och blott en tunn penfions-fernifa och dem man behandlat endast såsom lekdockor eller flafwinnor, skola såsom förnuftigt bildade mödrar med största framgång i mors knä, jemte bönen och sedolärans bud, inskärpa hos fina barn kännedom om och kärleken till Fäderneslandet: de skola då också gifwa sina barn en mindre klemig uppfostran, tala till deras förnuft och upptukta dem till gammaldags lydaktighet, sålunda ide danande mesar eller folffensmarfattor, utan folk med kärna, glada och starka själar. Och detta skall då desto säkrare stadfästas i skolorna, der de unge ytterligare ledas till kännedomen om Swerige och def fornleme ningar för tanfe och öga ej blott i bofen, utan och på fältet. Och må wi alltid inskärpa hos ungdomen, att, då mi af de Gamle ärft Hela Landet, fom de förfma rat med swärdet och eröfrat med plogen, wi oc må lemna i fred de få minnesmärken, fom ämm finnas qwar efter dem; wäl wetande, att denna historiska håg och sjelfwa fornkunskapen ingalunda drifwes blott för att hopsamla några multnade swärd, mossiga runstenar, bond ord eller gamla amfagor, utan för att derigenom kunna bewara hörneftenarna för wårt döende folklif. Och fofterlands-wännen ffulle ej mer klaga, att wåra fornskatter, run: stenar, kyrkor, m. m. förstöras och att allt fornt missaktas! Sålunda skulle då det gamla i allo wördas, wåra forn-minnen altas och wårt ärfda folklif af fornsägner, sagor, sånger, språk, högtider och lekar ej blott älskas och bewaras, utan ock i föryngrade gestalter ingå uti och förädla wåra husseder, nöjen och wårt offentliga lefwerne, och gifwa en äkta folkländsk färg åt skaldskap och konst samt hela wår samhälliga utweckling, som alltid då skedde på Swensk-folkelig grund, med wärdighet och till en stadig folklycka. Häraf skulle och följden blifwa en större enighet mellan folktlasserna och ett lifligare del tagande för andra landskapers innewånare, få att man wisste af hwarandra och utbytte sina tankar till inbördes upplysning och nyttiga förbättringar i alla afseenden; häraf skulle ock uppstå klarare begrepp om hela Rilet, en warmare känsla för def framgång och ära samt ändtligen en djupare tacksamhet till Gud, fom gifwit oss ett få godt land och till Konungen, som bär omsorg för oss alla. Och i högre och ädlare mening är bondens bekanta ut tryck, jag är Ostgöte, Gud ware Iof! skulle hwar enda Swensk man och qwinna prisa Herren och känna sig stolta af att wara födda i Sweriges land.