— Då den enffilda menniskan under sin korta lifstid hinner inhemta allt för liten kunskap och wishet för att kunna befordra menniskoslägtets uppfostran, bör hon ej, såsom djuret gör, blott röra fig inom den tränga kretsen mellan fin födelse och död, utan hon måste utsträcka fin andes werksamhet tillbaka, till hwad fom fledt före hennes dagar, till hennes förfäders tid. genom inhemtade berättelser eller läsning ffåda i minnets spegel, fe och ära de gamles werk och lära af forntiden, d. ä. hon bör hafwa ett historiskt lif: då först fan hon och mens niskoslägtet warda wisare i det närwarande och tryggare för framtiden. Wi böra salunda lyssna till folkberättel fen, läsa werlds-sagan leller hiftorien) och först och främst betrakta Guds ledning af wårt eget Land; wi böra der se de hjeltar, höra de wise, som lefwat före wår tid. Men, på det att wi må hafwa nagot underlag att ställa de historiska bilderna på och kunna rätt förklara många dessas handlingar såsom beroende deraf, få måste wi först göra oss bekanta med jordbeskrifningen (eller geografien). Om då wåra nitiske Folkskolelärare (äfwensom Lä rarne i allmänhet) under lyckligare omständigheter än nu oftast, få tid att läsa Geografi med sina lärjungar, föreslå wi härmed, att man derwid må försöka anwända följande lärosätt — tills man kan winna någon bättre ledning eller erfarenhet häruti —, länge pröfwadt af en gammal skollärare. Detta är förut enskildt många gån ger yttradt, och framställes nu här med all wälwilja offentligen. — Då man wäl wet, att barnet lättare bee griper det fom det fer med ögat än hwad det kan fatta med sitt oerfarna förstånd, bör man isymnerhet i geogra: fien anwända det åskådliga underwisnings-fättet eller härwid alltid tala med kritan eller griffeln i hand, d. w. s. alltjemt rita allt det som skall inläras. År läraren sjelf just ej wan med att rita, så blir han det snart genom öfning. På det ej geografiens läsning också må bli en död och ledsam utanlexa, full af ord och namn utan begrepp, bör läraren, jemte ritandet, helst med tal och berättelser upplysa saken, och först sedan, för att hålla ihop och reda det sålunda framställda, sätta ungdomen i handen en lämplig och fort geografisk läfsebok. Widare bör man härwidlag gå ut från det enskildta, kända och sedan widga begreppet till det allmänneliga och obekanta, d. w. s. ide genaft lägga för barnen en stor karta och föga: den gröna fläcken är Afrika, den gula är Danmark och den här röda är Östergötland, o. s. w.; ty detta blir ord och bara prat utan medföljande begrepp. Nej, man bör städse gå ut från det enskildta, från barnet sjelft, från dess hem, från ffolerummet eller dess närmaste oms gifning och barnsliga erfarenhet. Wigtigt är, att mid ritandet genast lära ungdomen begripa hwad horizont eller horizontal-linie är, eller den linie under eller öfwer hwilken allt på afstånd synes, t. er, att en krollinie under horizontal-Llinien betyder botten-tectningen eller djupet af en sjö, samt att en krotlinie öfwer denfamma är tecningen af en bergshöjd (en stående linie winkelrätt mot horizontal-Linien och indelad i wissa mått wisar huru djup sjön eller huru högt berget är); och att den med detsamma får meta hwad plan är teckning, eller det fom ritas liggande, såsom ett golf, en gårdsplan, m. m., samt genomskärning, eller allt fom tecknas stående, såsom en hus-wägg, en kyrka, ett berg, sedda på afftånd. När dessa begrepp äro wäl inhemtade, få fan man till att börja med på swarta taflan eller ett stort papper rita af skolsalens golf samt derpå utmärka kakelugnens och katederns plats, der skåpet står, der dörren och bänkerna äro, m. m., så uppteckna skolhuset såsom en särskild liten ruta, sedan gården, andra byggnader, dertill kyrkan och slutligen hela byn med dess gator och wägar. Nödwändigt är nu att meddela begreppet om wäderstrecken, eller att man på kartan utmärker det Håll i byn, der solen nn NR vs — 7 Fe tä