En Kriminalhistoria. (Sann berättelse). Can Persdotter war byns wackraste slicka, och hennes far en rik och stolt bonde. Många friare omgafwo den rika arftagerskan, hwars blåa ögon, friffa hy och wackra wext skulle skaffat henne benndrare, äfwen om hon warit fattig. Men Elin gaf dem alla nekande swar och war nöjd med det glada, oberoende lif hon hade hos fin far, hwilken ocksa ej war angelägen att gifwa bort fin bäfta skatt. Då fom den unge Knutson till byn; han war längre och wackrare än de fleste af de unga karlarne der, och öfwerträffade dem i raslhet, wighet och liflighet. Hans mörka ögon blixtrade djerft, och mången flicka rodnade för deras blick. Hans swarta hår föll i rika lockar; ansigtet war solbrändt, men wackert och wäl bildadt. Det war en frimodig manlighet i hang wäsende, fom behagade; men en ffarpfynt betraktare skulle i hang ansigte funnit drag af slughet och ett uttryck af mild sjelfwiskhet. Men detta såg ej Elin. Det är sannt, att då Knutson sag pa henne, brann passionens glöd i hans blickar och gaf hans anlete det sken af warm kärlet, hwarmed en demon fon förskapa fig till en ljusens engel. Wäl hörde hon rykten om hans wilda utswäfwande lif, men bennes milda finne tydde dem fom förtal och de tienade blott att ännu mer fästa henne mid den orättwist bedömde, fom hon fid förswara med wärman af ett oskyldigt hjertas fulla förtroende. Om några anklagelser woro alltför bewisligt sanna, gret hon i stillket; men de fuktiga ögonen uppklarnade wid den tanlken, att hon skulle blifwa hans goda engel och föra honom från fynd och dårskap till frid och stilla lyda. Hur mangen gwima bar ej Mif: wit hänförd af samma bopp!