Erempel på Sparbankernas nytta. En sann händelse. Mycket har utan twifwel i sednare tider blifwit gjordt för samhällets nytta och förtofran; men ibland detta intaga oftridigt sparbankerna ett utmärkt rum. Det ligger i de flesta mennistors lynne, att, om de hafwa nagot öfwerskott af fina inkomster, anz wända detsamma pa wällefnad, fafänga och öfwerflöd. De lefwa derföre för dagen, utan att tänka på, att den dag fan komma, då de, genom sjukdom, bristande arbetsförtjenst, eller andra tillfälliga olycor, sakna bröd och lida brist pa det nödwändigaste. Huru nyttigt stulle det da icke wara om de i nödens stund hade nagra hopsparda medel insatta i sparbanken, der dessa med omsorg och säkerhet förwaltas! Demna erinran galler hufwudsakligen de arbe tande klasserna. Jngen skicklig, palitlig och nytter arbetare saknar arbetsförtjent i wara dagar, och ej sällan är denna sa tillräcklig, att han kan göra en icke obetydlig besparing för hwarje wecka, helst om han understödjes af en arbetsam och ordentlig hustru samt of arbetsföra och flitiga barn. Tywärr är det ej sällan fylleri lasten, fom gör allt detta om iutet; ty om mannen super upp allt hwad han förtjenar, och wid fin hemkomst fran krogen, grälande och swärjande (ty detta är fylleriets hwardagssprak) inträder i hems met, få flyr trefnaden ur hans boning och på famma gang arbets: lusten och allt hwad fom förut bidrog till hushallets tarfliga ut komst. Men att äfwen denna olyckliga last fan öfwerwinnas, wisar följande sannfärdiga berättelse, äfwensom att pa samma gang som det lyckas arbetaren att utrota den onda wana, hwilken gjorde lifwet för honom och hans omgifning sa olyckligt och förderfligt, aterkomma dessa husgudar, dessa dygder fom göra menniskans tet: nad lycklig bade i detta och det tillkommande lifwet; ty det är en sanning, att dygderna liksom lasterna gerna följa i hwarandras fotspar. Wi wilja da meddela war lilla ansprakslösa berättelje, i förhoppning att nagra, om än aldrig sa fa, mahända derigenom wäctas till besinning och genom exemplet uppmuntras att följa den redlige arbetarens föredöme, hwilket är sa mycket mera berömwärdt, som föresatsen att öfwergifwa lastens och helst fyllerilastens bana, fordrar en ihärdig och kraftfull ansträngning, om den skall krönas med framgang. En byggmästare, som åtagit sig uppförandet af en allmän byggnad i hufwudstaden, hade dit ifran sin hembygd medtagit en mydet sticklig murare, font äfwen war kunnig i snickareyrket. Mus raren hade manga goda egenskaper, utom sin slicklighet i arbete; han war flitig oc) arbetade bade fort och wäl, war höflig och vr dentlig och lefde alltid i frid med fina kamrater. Men han hade en olyctlig wana, den nemligen att han hwarje lördagsafton, i stället för att i stilla andakt jemte de sina bereda sig till den stundande hwilodagen, tillbragte samma afton och en del af natten pa krogen i sällstap med andra supkamrater. Derwid förtärde han största delen om ej hela den arbetsförtjenst för weckan, som han samma afton emottagit, och hemkom derefter öfwerlastad för att sofwa ruset af fig, hwilket stundom äfven warade större Delen af fsöndagen. Förgäfwes hade hustrun sökt att med böner och tarar förma honom afsta ifran dessa krogbesök. Wanan war mäktigare än alla böner, och äfwen samwetet förmadde ej göra sig gällande. Men han försummade likwäl derunder aldrig sitt arbete. Man dagsmorgonen war han alltid på sin post och wisade sig hela mec fan flitig och ordentlig. En dag rakade han likwäl, midt i mwece kan, att förga fig och tillbragte halfwa dagen pa krogen. Weckan derpa förnyades detta, och slutligen wistades han flera dagar i weckan i fyllericts näste, fa att han söp halfwa dagen och sof den öfriga delen deraf. Byggmästaren hade redan förut flera ganger förmanat honom, att ej om lördagsaftnarne öfwerlasta sig; men då denna osed utsträckte sig äfwen till nagra af de öfriga dagarne i weckan, fade byggmästaren endast till honom: Min kära Anders, du wet att jag medtagit dit bit, ej allenast för min nytta, utan äfven för din egen och din beskedliga hustrus skull, i afsigt att bereda dig en bättre arbetsförtjenst. Jag har flera gånger warnat dig för din wana att tillbringa hwarje lördagsafton pa krogen; men, i stället för att lyssna till dessa warningar, har du på sednare tider äfwen användt en del af de öfriga dagarne i weckan pu samma sätt. Din oordentliga lefnad har förjwagat dina krafter och Din arbetshag. Kroglifwet leker sannolikt i dina tankar, och du känner dig slapp och olustig, da Du ej oupphörligt far uppfriska dig med bränwin. Men denna slapphet och haglöshet skall ännu ökas, ju mera du super; och slutligen skall du blifwa ett offer för denna last, fom är arbetsklassens största olycka. Du förtjenade förr 10 a 12 r:dr i weckan, men mi fällan 7. — Dermed kan dui ej för: sörja dig sjelf, din hustru och dina barn, som lida nöd, och i stället för att de förut woro förnöjda, snygga och ordentliga, bära de nu i haglöshet fattigdomens tunga börda. Jag har derföre oryggligen tagit mitt beslut: du maste antingen afsta ifran kroglifwet och wid weckans slut till mig öfwerlemna en del af din arbetsförtjenst, pa det jag ma kunna derigenom bereda dig en besparing för frame tiden, eller ocksa maste du owilkorligen lemna min tjenst; och om sedan nagon annan byggmästare, fom kunna wara sinnad att an taga dig till arbetare, fragar mig om ditt uppförande, kan jag, sasom en ärlig och hederlig man, ej bedraga honom med en ofan ning, utan maste underrätta honom om ditt oordentliga lefnadssätt; och hwem antager wäl en drinkare i fin tjenft?