ter mig, återtog Jon, efter en stunds tystnad, och drog fram ett dahlur ur sin påse; ser han, här är en klocka och den hänger jag upp här, ut pojke efter en tegelsten eller annat litet lod; se på, der står Jon S. Jonsson, Mora, — vet han Siggert, det kan allt roa honom der han ligger, om han ser hvad tiden lider. Han har ju ingen klocka? Detta var händelsen, ty pinschbachsuhret hade måst säljas längesedan. — Döden kommer nog ändå, sade Sigurd. — Åh ja, det är väl sannt det, men om han har klockan der, så tänker han på mig i sina sista dagar — vi hänga opp henne. Sigurd protesterade väl något, men detta var dock ej fullkomligt allvar, ty den der klockan var för honom detsamma, som en utländsk krachan för en döende diplomat, den smickrade hans lilla fåfänga, fastän han visste att han ej länge skulle njuta af skänken. Emedlertid dröjde det ej längeförr än klockan hängde på väggen och med sin långa svigtande ståltrådspendel räknade de återstående stunderna af en gammal krigares glömda lefnad. IIuru mången har ej fått en plats i minnets tempel och fått ett namn i tideböckerne, som uppoffrat så mycket som han, och som med mera mod och mera pligtkärlek gått fram utan att svigta tillbaka; men han hade varit simpel soldat i en armt, som tycktes endast vara till för att visa hvad folket kan offra och hvad liknöjdheten och den usla intrigen kan uppoffra. Han hade