Familjen i Gåsgränd. En berättelse af Onkel Adam. (Forts. fr. föreg. N:o). — Du ser att jag inte kan följamed, återtog Sigurd, men jag kan skänka dig en son, en beskedlig, lydig son, som skall hålla af dig såsom han håller af mig — se på den der pojken. Jon vände sig om och betraktade Gustaf. — Ja så, den der, som höll på att köra benen af mig i backen — jo är du en så beskedlig gosse som Siggert säger, så — hm, det skall Stina bli rätt glad åt der hemma, tillade han, ty hon, vet Siggert! hon har tutat för mig i många år att vi skulle ta opp någon barnunge. — Tack du milde Gud deruppe, sade gamle Sigurd rörd. Här har jag stackars trasiga usling legat och bedt så innerligt att Du måtte hjelpa denna gossen, den enda som vårdade och höll af mig jag har bedt och bedt så innerligt, så innerligt, att jag skulle få dö med den öfvertygelsen att han inte skulle bli en stackare, en hjelplös stackare som jag. — Vet du Jon — han pojken här har skött mej, han har bäddat, han har sutit hos mig, lyftat upp hufvudet på mig, han har gifvit mig dricka, han har läst för mig och bedt med mig under min sjukdom, ja du — ja — han har gått ut och tiggi åt mig och kommit hem med dricka, med en mjölktår, med en simla, ja det har han — men se, det kostade