att hon för sin del, icke fann något förunderligt i, att Ludvig ej ville kännas vid henne; hon ansåg det för svårt, men rätt och klokt, ty slägtskapen med henne och bekantskapen med Sigurd, passade ej för Ludvigs ställning, kunde skada hans kommande sällhef och gjuta gift i hans lyckas bägare. — Och Borkmarskan blir inte rasande på pojken, som inte känns vid henne? frågade Sigurd. — Nej visst inte, Gud låte det gå bra för honom, mig må han gerna glömma, sade gumman, och torkade sig i ögonen Pmed förklädet — hårdt är det visst, Sigurd, mycket hårdt och tungt, att se sig föragtad caf sitt eget barn, men herre Gud, han lefver nu på annat sätt än vi, han känner ej till oss, han glömmer bort det gamla för det nya — inte är det något ondt i gossen, det vet jag, men han är ung toch obetänksam — och någon gång kommer han väl ihog sin gamla mor — fast då är hon väl död. — Ah ja — någon gång så råkas vi igen, och då äro vi alla upptagne barn hos en och samma fader, och ingen rik och ingen fattig — ser ni Borkmanska, det är den fadren, som bor der oppe der de många ljusen brinna om nätterna och der månan hänger som lampa i förstugan. — Ja, deri har Sigurd rätt, men herre Gud, hur skall det gå med Gustaf, han fyller snart sexton år, och ingen råd vet jag. — Låt vår Herre sörja för honom, jag har gjort hvad jag kunnaf, men han skall inte bli någon herre han.